Du har väl inte missat tidigare delar i denna artikelserie?
Gamereactor älskar Xbox
Gamereactor älskar Dreamcast
Gamereactor älskar NES
Gamereactor älskar Playstation
Gamereactor älskar Mega Drive
Mathias Holmberg väljer:
Super Metroid
Här snackar vi om ett odödligt TV-spel. En sann klassiker som känns relevant än idag - trots att spelet har 23 år på nacken. Oj, oj, oj så bra Super Metroid är, med sin fantastiska action, sitt grymma utforskande, sin atmosfäriska värld och sin snortajta spelkontroll. Jag satte mig ner med min Mini-Snes för någon vecka sedan och konstaterade att det fortfarande är hur kul som helst att skjuta rymdpirater som prisjägaren Samus Aran, men det som gör mig helt paff är hur spännande det är att bara titta på Super Metroid. Spelet har nämligen en extremt stor roll inom speedrunner-communityn, och jag bänkar mig ofta framför Twitch för att se världseliten tävla i direktsända kapplöpningar. Kombinationen av tricks, buggar, genvägar, frame-specifik timing och pixelperfektion har gjort Super Metroid-race till en av de coolaste esporterna i världen. Helt seriöst, googla det om du inte tror mig! Super Metroid är snudd på perfektion. Super Metroid är konst.
Kim Jakobsson väljer:
Super Ghouls 'n Ghosts.
När alla mina kompisar satt där hemma i soffan och lirade sönder Super Mario World tragglade jag istället med Super Ghouls 'n Ghosts på mitt Super Nintendo. Självplågeriet inom spel började alltså långt tidigare än med Dark Souls. Detta spelet står väl sig som ett av de svåraste på konsolen, och det tog mig flera månader att spela färdigt det. Att ens klara den första nivån var något jag satt med i dagar, och i efterhand vet jag inte riktigt vad som fick mig att fortsätta. Kanske var det faktumet att jag är en sådan person som bara inte kan lägga ner handkontrollen och känna mig besegrad, eller så är jag bara dum i huvudet. Men när jag tänker på Super Nintendo är det Super Ghouls 'n Ghosts som dyker upp först, och när jag gick tillbaka och spelade om det relativt nyligen sitter flertalet skutt och slag kvar i muskelminnet. Så här tjugo år senare. Så mycket satt jag och spelade det. Super Mario i all ära, men huvudkaraktären Arthur kommer alltid vara min alldeles egna Mario.
Petter Hegevall väljer:
Super Mario World
När jag under förra månaden rankade det jag anser vara världens tio bästa Super Mario-spel var det den korpulente rörmekarens färgstarka Super Nintendo-äventyr som kammade hem förstaplatsen och även om jag verkligen älskar Super Mario 64, också, kommer det aldrig att förändras för egen del. För World anser jag inte bara vara Marios finaste stund utan även tidernas bästa plattformstitel som innehåller den perfekta avvägningen mellan hastighet och vertikalitet och mellan millimeterprecision och utforskande. Att det fortfarande är ett av de absolut snyggaste pixelspelen som någonsin gjorts gör knappast saken sämre. Jag har faktiskt tre stycken Super Mario World-tavlor på väggen i mitt hemmakontor och varje gång jag kikar på dem blir jag genuint glad. Ibland är jag till och med så tramsig att jag instinktivt börjar nynna på musik ur spelet.
Henric Pettersson väljer:
Final Fantasy VI (III)
Om inte Final Fantasy VII så är detta den bästa titeln i serien. Det är dessutom ett av mina favoritspel genom tiderna. Berättelsen och karaktärerna i det sjätte spelet lämnade mig helt omtumlad efteråt. För att inte nämna de allvarliga ämnen som spelet tar upp. Cyans fru och dotter är döda och han ser dem på spöktåget och vill återförenas med dem, den galne skurken Kefka som njuter av att se folk lida och Celes som försöker ta livet av sig när hon tror att hoppet är ute. Det är många saker jag älskar med Final Fantasy VI och utöver de allvarliga teman som jag nämnde är Nobuo Uematsus musik som vanligt en av flera anledningar till det. Ta exemepelvis den imponerande operascenen som idag är så ikonisk. Eller varför inte slutstriden mot Kefka där musiken fullkomligt ballar ut i galenskap när han är i sin sista fas. Det är få spel som har berört mig så som Final Fantasy VI har och det är troligtvis det äldsta spelet som har gjort det.
Jonas Mäki väljer:
Super Probotector
Jag är inte säker på att jag under pistolhot verkligen kan slå fast att Super Probotector rakt igenom var Super Nintendos bästa spel, men jag kan med säkerhet slå fast om att det är spelet som etsat sig kvar och som jag återkommer till mest. Jag verkligen vrålälskar de bombastiska tonerna, de absolut magnifika bossarna, dyrkar banorna där perspektivet skiftar till rakt uppifrån och fullkomligen älskar spelarsenalen. Det här är en klassiker jag spelat igenom ett par gånger varje år ända sedan det släpptes tidigt 90-tal och så lär det förbli så länge jag har format som Wii U hemma som låter mig göra detta på ett enkelt sätt. Det räcker med att starta det och se Konami-loggan rulla fram på skärmen för att endorfinerna ska få spatt, och när bombplanet sätter första nivån i lågor är det bara att kapitulera. Glöm vad jag sade i ingressen, det här är Super Nintendons bästa spel. Jag är säker.
Kenny Gustafsson väljer:
Super Mario All-Stars
Ska man vara helt ärlig så är det ju nästan lite fuskigt att välja Super Mario All-Stars. Men med handen på hjärtat så var faktiskt All-Stars-samlingen det första spelet som jag ägde till min Super Nintendo. Och det var dessutom min första bekantskap tillsammans med ett Mario-spel. Här kan vi snacka om bra barnuppfostran när farsan drämmer ner en Super Nintendo-konsol under julgranen tillsamman med All-Stars. En samlingsutgåva som innehåller alla de tre första Mario-spelen, ihop med bonusspelet The Lost Levels (Mario Bros 2). Det är svårt att säga så mycket mer egentligen. För även om Super Mario Bros. 3 var det överlägset bästa spelet i samlingen så hade jag otroligt kul med alla titlarna i boxen. Och det var ju ett helt fantastiskt sätt att starta igång kalaset på ihop med min allra första Nintendo-konsol.
Kim Orremark väljer:
The Legend of Zelda: A Link to the Past
Det må vara en av spelvärldens största klichéer, att hejdlöst älska Links tredje äventyr. Men det spelar ingen roll för jag kan knappt hålla mina vätskor eller kroppsdelar i styr när tänker på A Link to the Past. Spelet var exakt som att vara ute och leka i skogen bakom kåken vi bodde i fast man slapp bli blöt, smutsig eller kidnappad. Jag kommer aldrig glömma den gången jag äntligen kom till den mörka världen och blev helt förstenad och överväldigad av vad som hände på min tjocka och färgmatta TV, eller första gången jag fick tag på pilbågen och insåg att det fanns massvis med ställen jag nu hade tillgång till. A Link to the Past är spelmagi. Ren spelmagi, med eller utan nostalgiglasögon på sig. Att irra omkring som Link i farliga fängelsehålor är det absolut starkaste minnet jag kopplar med Super Nintendo och tillsammans med Super Mario World hade det egentligen inte ens behövts fler spel till konsolen.
Joakim Sjögren väljer:
Teenage Mutant Ninja Turtles IV: Turtles in Time
Egentligen kunde denna lista handlat om världens bästa spel (och inte bara de till SNES) och jag hade fortfarande haft Teenage Mutant Ninja Turtles IV: Turtles in Time med i diskussionen. För oavsett om du gillar de pizzaälskande sköldpaddorna eller inte så går det inte att undgå hur mycket rätt Konami gjorde (en fras man inte säger varje dag) när det kom till denna odödliga Super Nintendo-pärla. Det räcker nämligen med att endast titta på omslaget för att förstå att detta är ett äventyr utan dess like och när man sedan får ninjasparka sig fram genom piratfyllda 1500-tals skepp eller nunchuck-svinga sin stridspadda bland framrusande dinosaurier är det svårt att klaga på variationen. Att slutligen musiken är bland det absolut bästa (sett över helheten) som någonsin spelats in på en spelkassett gör saken inte sämre direkt.
Ronny Carlsson väljer:
Mortal Kombat II
Redan det första spelet i Mortal Kombat-serien gjorde väsen av sig när det släpptes, men det var inte förrän uppföljaren som jag själv blev förälskad. Uppföljaren förbättrade allt från det första spelet, inte minst genom ett större utbud med karaktärer, nya attacker och ännu bättre "fatalities". Utöver detta tillkom även nya konstigheter som hette "Friendship" och "Babality", två humoristiska inslag som tolkas som ett hån mot alla som klagat på seriens våld. Men Fatalities, de oerhört blodiga attackerna man kan utföra på en knockad fiende, var givetvis det som sålde mig på spelet till att börja med. Efter sömnlösa nätter och ett nedklottrat anteckningsblock så lärde jag mig till slut hur samtliga Fatality-attacker utfördes, och jag bara längtade efter att bjuda på en splattershow nästa gång en kompis hälsade på. Mortal Kombat II är seriens absoluta topp, och en av de roligaste fightingspelen jag någonsin spelat.
Lisa Dahlgren väljer:
Rise of the Robots
Alltså, jag var cirka nio veckor gammal när Super Nintendo njöt av sina sista dagar strax innan Nintendo 64 dundrade ut på spelhyllorna runt om i världen. Vilket i sig innebär att jag såklart har mycket begränsade minnes i skallen från Super Nintendo-tiden. Vilket i sin tur borde betyda att jag inte har nånting att säga i en artikelserie som denna. Men Petter slungade en emulator i min famn förrförra veckan med spelet Rise of the Robots redan bootat, och jag spelade det i cirka två timmar (eftersom jag var "tvungen"). Det var verkligen inte särskilt roliga timmar, det. Tvärtom. Det var hemskt! Jag hatade varenda sekund av Rise of the Robots men eftersom det faktiskt är min enda egentliga SNES-upplevelse så väljer jag därmed Rise of the Robots. Världens sämsta spel!
Andreas Blom väljer:
Super Mario Kart
Både Mario Kart 64 samt Mario kart 8 är bättre, på allt. Bättre grafik, bättre presentation, ljud, mekanik, mer valfrihet och innehåll. Allt är bättre - förutom spelkänslan i Battle Mode, som gjordes alldeles, alldeles perfekt i Marios bilburna 16-bitarstävling. Jag var beroende av det här spelet som ung snorvalp. Spelade det för jämnan, dag som natt. Och därför är det såklart mitt favoritspel till Super Nintendo.
Fredde Lindman väljer:
Street Fighter II: Turbo
Jag har älskat Street Fighter II så länge jag kan minnas och skulle aldrig tro att den kärleken kan blekna, vissna eller växa bort. När jag ombads plocka fram ett Super Nintendo-minne som jag favoriserar fick det givetvis bli en stund från tiden då Street Fighter II: Turbo lirades flera, flera timmar per dagen hemma hos oss. Jag och min kusin var jämnbra och det fanns rysligt mycket prestige i alla våra matcher som ofta slutade med en snorjämn dödskamp i tredje ronden, en tid som jag ganska ofta blundar och drömmer mig tillbaka till.
Nu vill vi veta: Vilket är ditt favoritlir till Super Nintendo?