Petter Hegevall väljer:
Halo
Jag var inte bara storförtjust och superimponerad över vad Bungie hade åstadkommit, jag var besatt. Vi pratar fanatism här, ett beroende som gick ut över allt. Jag tvingades skippa ett väl fungerande förhållande, skötte inte mitt dåvarande arbete och brydde mig ingenting om i stort sett något annat förutom att bli bäst på Halo. För vi spelade det varje kväll, minst tre timmar. Vi pratar varje kväll, i ett år - ungefär. Min rygg hade spruckit och jag låg parkerad i en liggande fåtölj och i sällskap av kompisarna Ambjörn, Heffa samt Thug-Life tillbringades all tid tillsammans med Master Chief. För även om jag verkligen gillade själva storyläget med allt vad Coventanter, Flood och episka slag hette, var det i multiplayer som Halo var som bäst, även fast det första spelet saknade onlinefunktionalitet och även fast Bungies storhövding Jason Jones i efterhand erkänt att de mer eller mindre bara "kastade ihop" dödsmatch-aspekten av spel numero ett. Jag älskar fortfarande hur enkelt, rättvist och avskalat det känns. Precis raka motsatsen till de flesta av dagens mest populära multiplayertitlar, om du frågar mig. Alla våra bataljer på "Hang 'em high" (som fortfarande är den bästa multiplayerbanan Bungie någonsin konstruerat) kommer alltid att finnas kvar som ett sånt där förlovat, magiskt spelminne. Halo förändrade så mycket och det står sig som det spelet som jag tillbringat med tid tillsammans med, någonsin. Samtidigt är detta ett svårt val för mig då jag verkligen avgudar The Chronicles of Riddick: Escape From Butcher Bay, också. Halo snurrade mer i min Xbox men jag minns samtidigt mycket väö hur sinnessjukt imponerad jag var av Starbreeze mästerverk.
Ronny Carlsson väljer:
Oddworld: Stranger's Wrath
Det dröjde många år innan jag blev ägare av en Xbox, och en av de första spelen jag köpte till den var just Oddworld: Stranger's Wrath. Hur sent köpte jag konsolen egentligen? Ja, tillräckligt sent att Xbox 360 och Playstation 3 var några år gamla. Jag hade lirat Xbox hos min storebror och hos kompisar, och var imponerad av Microsofts första konsol när den kom ut. Men det var när jag satt ensam i min lägenhet många år senare, som jag hade de bästa upplevelserna med konsolen; tack vare just detta spel. Utan att egentligen förstå kopplingen till det enda spelet i serien som jag hade spelat, Oddworld: Abe's Oddysee, så lockades jag av att återvända till världen. Här var det helt andra bullar; det bjöds på ett genialt action-äventyr i vilda västern-miljö, fullproppat med udda idéer och vapen. Man hade ju ett armborst som laddades med insekts-ammunition, hur underbart är inte det? Många knasiga spel faller ner i en fälla, där allt känns som ett stort skämt och jag kan inte bry mig om intrigerna, men Oddworld: Stranger's Wrath höll intresset uppe genom en spännande story och hur det komiska faktiskt spelar in i varje detalj. Det är tur att jag spelade det så sent som jag gjorde, för om jag hade spelat det som barn så hade jag nog inte spelat något annat spel.
Jonas Mäki väljer:
Halo 2
Halo var magiskt och fick mig och mina vänner att släpa TV-apparater varje helg för hårda LAN-bataljer på delad skärm. Dessutom erbjuder det ett av mina bästa spelminnen i hur jag absolut inte ville ha det, utan blev halvt tvingad av en av mina bästa vänner att skaffa det till den Xbox han importerade åt mig från USA. Men efter att ha velat om spelval är det uppföljaren som lämnat mina starkaste minnen från Xbox. Där Halo: Combat Evolved blev spelet som helt definierade förstapersonsaction till konsol, blev Halo 2 spelet som definierade action online, och för mig väger det tyngre. Jag mer eller mindre levde Halo 2 när det släpptes och spelade i timmar dagligen tillsammans med min kusin, min bror och folk jag lärde känna via Xbox Live som fortfarande är goda vänner. När Anniversary-utgåvan släpptes tio år senare insåg jag hur bra det faktiskt hade varit och hur väl det stod sig samt hur mycket actiongenren har Bungie att tacka för. Kampanjen hade definitivt sina brister, men den erbjöd även sanslösa sekvenser jag minns som seriens absolut höjdpunkter. Undantaget Halo: Reach är detta förmodligen spelet jag lagt ner mest tid på i mitt liv, och spontant var varenda minut väl investerad.
Kim Jakobsson väljer:
Fable
Jag kan väl inte med handen på hjärtat påstå att jag var en rollspelsfantast under nittiotalet. Jag missade spel som Baldur's Gate och och Diablo då jag inte ägde en PC, samt att jag kanske inte riktigt hade åldern inne. Det var istället Fable som blev min port in i rollspelsvärlden, en genre som jag fortfarande än idag är förälskad i. Det finns inget bättre än att kliva in i en lummig och mystisk värld där jag som spelare kan förkovra mig i diverse mer eller mindre spännande sysslor. När jag spelar ett rollspel vill jag utforska världen, ta en liten avstickare från huvuvuppdraget för att enbart andas in atmosfären. Fable fullständigt dryper av atmosfär, och det är utan tvekan ett av de mysigaste rollspelen jag lirat. Det spelar hela tiden på en fin balansgång när det kommer till ljus och mörker, det är barnsligt samtidigt som det innehåller vuxna teman. Visst, gamla rollspels-rävar som kom direkt från PC-spelen kanske inte hade så mycket att hämta, men för en nyinvigd liten pojkvasker som mestadels spenderat tiden framför diverse plattformsspel var Fable en otrolig spelupplevelse. Synd bara att resterande spel i serien inte riktigt levt upp till samma höga kvalitet. Snälla ge mig ett nytt Fable-spel som går tillbaka till rötterna kring vad som gjorde det första så bra.
André Wigert väljer:
Need for Speed: Most Wanted
Jag har aldrig haft något brinnande intresse för bilspel, men Need for Speed: Most Wanted träffade rätt på så mycket innehåll att jag rentav kröner titeln till mitt mest spelade Xbox-spel. Biljakterna i Grand Theft Auto var helt underbara, och EA Black Box tog det upplägeget och gjorde ett fullgott konceptspel av just den vinnande skurkkänslan att antingen grundlura lagens långa arm, eller göra fullständig en massaker av hela poliskåren. De tillhörande röjiga metallåtarna gjorde sig som bäst när jag fick upp min framtunga Ford Mustang i maxvarvtal och tryckte mig igenom en vägspärr av polisens uppradade Porschar och såg sedan bakom mig hur de flög som trasor 20 meter upp luften. Imponerande nog så var den artificiella intelligensen också riktigt vass, och det gick inte att förlita sig på något tarvligt gömställe för bli kvitt den efterhängande svansen av stridslystna semi-militärer. Uppgraderingsmöjligheterna till vrålåken låg precis på rätt nivå, likaså den aldrig svalnande lusten av att vinna bossarnas coolt designade dunderkärror. Jag hade gärna sett att GTA VI skulle anamma några av idéerna som Need for Speed: Most Wanted briljerade med en gång i tiden. Storskaligt, pompöst, och adrenalin-tömmande.
André Lamartine väljer:
Doom 3
Jag hade egentligen inget intresse av Halo-maskinen annat än spontana multiplayermatcher med vännerna när det väl begav sig och nöjde mig med favoritkonsolen PS2, men om det fanns ett spel som hade kunnat omvända mig från Playstations guldera så hade det definitivt varit Xbox-versionen av Doom 3. Allt med Doom 3 skrek nämligen skräckperfektion och var exakt det jag ville ha av ett spel på den tiden: fasansfull mörker, maffiga vapen, äckliga monster och en helvetes jädra överlevnadsinstinkt. När jag väl fick chansen att spela Doom 3 hos en kompis var jag fast; fast i en klaustrofobisk rymdstation, fångad i de djävulska demonernas klor och förhäxad av det uppfriskande skräckelementet. Pixeldräparen Doom hade förvandlats till en skräckinjagande actionfest där känslan av ensamhet och utsatthet var fulländad och där man konstant räddes att öppna minsta lilla dörr och träda in i becksvarta korridorer ifall något äckligt helvetesvarelse lurade bakom hörnet. Det var svårt att fly Mars-stationen med besinningen i behåll när man väl hörde ett djävulskt morr bakom sig och var i överlag en benhård spelupplevelse som jag alltid kommer att minnas med blodsprängda ögon och ett armt, jäktat hjärta.
Kim Orremark väljer:
Ninja Gaiden
När snacket gick att Tomonobu Itagakis senaste spel Ninja Gaiden var omöjligt att klara var vi många i kompiskretsen som skulle vara först, mig inkluderad, och vi nötte, nötte och nötte lite till för att bemästra spelets brutala svårighetsgrad. Ninja Gaiden var svårt, riktigt svårt och det krävdes massor av tid och tålamod för att lära sig flytet i striderna, hur man skulle blockera inkommande attacker och när man bara skulle avvakta. När väl bitarna föll på plats var det dock otroligt belönande. Vilket spel! Vilket stridssystem och vilket djup det fanns. Mitt starkaste minne från spelet är den andra banan som jag slet med i säkert en veckas tid innan den satt och jag kommer ihåg hur vi nötte till natten blev till dag. Klarade någon en riktigt nedrig del ringde personen genast upp alla i kompisgruppen för att berätta vilket ytterligare sporrade resten att försöka lite till. Idag hade jag aldrig haft tålamodet att ens försöka bli bra på Ninja Gaiden men då var det ett spel som verkligen definierade Xboxen som en riktig hardcore-maskin för mig.
Henric Pettersson väljer:
The Simpsons: Hit and Run
Jag har aldrig varit så där överförtjust i Simpsons och tröttnade snabbt på TV-serien. Det är dock svårt för mig att inte älska spelet som släpptes till Xbox (och andra format) där man fick ratta runt som de olika familjemedlemmarna och skapa kaos i Springfield. Det var minsann ett underbart sandlådespel som utöver roliga race uppmanade till att utforska varenda liten del av staden för att samla varenda litet kort, kostym eller fordon. Jag spelade aldrig särskilt mycket GTA som yngre men detta blev lite av en ersättare där jag kunde åka runt och terrorisera folk samtidigt som jag fick snuten efter mig. Att tävla i spelet gjorde jag ganska sällan utan jag minns snarare att jag (med min värdelösa förmåga till att köra bil) åkte runt och körde på Springfields invånare för att få så mycket poliser efter mig som möjligt för att sedan bli av med dem. Om spelet egentligen var särskilt bra minns jag inte riktigt men jag kommer ihåg hur mycket det underhöll mig som yngre och jag sörjer det faktum att det idag inte görs samma typ av spel längre.
Lisa Dahlgren väljer:
Star Wars: Knights of the Old Republic
I en tid när EA och sbenska Battlefield-gossarna på Dice lägger miljardbudgetar på Star Wars: Battlefront, fyller spelen med pay-2-win-system och loot-hysteri och erbjuder en Star Wars-upplevelse så blaskig att jag aldrig riktigt orkade ta del av den, tänker jag tillbaka på Biowares magiska Star Wars: Knights of the Old Republic och drömmer om en trea. Varför inte låta världens kanske främsta rollspelsstudio (även om CD Project Red är likvärdiga, idag) få en slusk av de där enorma EA/Disney-pengarna för att ta med sig all rutin från såväl Dragon Age som Mass Effect och utveckla ett Star Wars: Knights of the Old Republic till PC som skulle kunna ge en så pass mycket djupare och mer tillfredsställande upplevelse än vad dagens licenslir baserade på Lucas förlovade galax kan drömma om? Det är vad jag önskar mig, i alla fall. För det första spelet (och uppföljaren) anser jag står sig som något av det bästa som släppts, oavsett speltyp, och det var denna titel som för egen del definierade Xbox som spelplattform.
Joakim Sjögren väljer:
The Lord of the Rings: The Third Age
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; jag är en extremt stor Sagan om Ringen-nörd. Min Tolkien-mani har visserligen lugnat ner sig rejält med åren, men en gång i tiden var det faktisk så illa ställt att jag prompt skulle lära mig att prata alviska samt att det hela gick så pass långt att jag kunde klämma fram (otroligt matnyttiga) fraser som "Kungen sitter under trädet med sin häst" och "Dvärgen åt ett äpple bakom buskarna". Skratta sedan åt den vetskapen om ni vill (för det gjorde sannerligen alla andra), men denna fanatiska fascination för världens bästa trilogi - samt att jag är olidligt svag för alla typer av rollspel - gjorde sedermera att jag blev djupt förälskad i spelet Lord of The Rings: The Third Age - en titel som kan beskrivas som Final Fantasy blandat med lika delar vilt galopperande fanfiction. Äventyret var visserligen inte det bästa i världen om man ville hålla sig trogen ursprungsmaterialet, men man kunde däremot uppfylla drömmen om att styra sitt eget brödraskap genom Midgårds krigshärjade landskap där höjdpunkterna bland annat innehöll striden mot Balrogen uppe på Khazad-dûm rangliga bro samt mötet med Häxkungen av Angmar utanför Minas Tirith marmorvita slottsmurar. Rolig notis var förövrigt att Charles Martinet - rösten bakom Super Mario - spelade rollen som den högtravande Rohan-krigaren vid namn Éoaden, och om det slutligen inte gör dig sugen att spela The Third Age så vet jag inte vad som skulle kunna göra det.
Adam Holmberg väljer:
The Chronicles of Riddick: Escape From Butcher Bay
Det är för mig svårt att välja endast en favorit från spelbiblioteket som Microsoft dundrade ut till sin förstfödda prestandabest, för enligt mig släpptes det mellan 2000 och 2005 väldigt många väldigt minnesvärda spel till Xbox och jag minns många av dem med ett kärleksdränkt, ljusrosa nostalgiskimmer. Bäst minns jag svenskutvecklade chock-titeln The Chronicles of Riddick: Escape From Butcher Bay som verkligen dök upp från ingenstans och slog en hel spelvärld med häpnad. Starbreeze hade i stort sett bara gjort blajtitlar innan och just därför, samt det faktum att Riddicks framträdande på vita duken (Pitch Black) var en indierulle, var det ingen som någonsin trodde att detta skulle bli bra. Vilket det heller inte blev. Det blev mästerligt. The Chronicles of Riddick: Escape From Butcher Bay står sig som en av spelhistoriens mest välgjorda genreblandningar och jag minns hur osannolikt snyggt samt välljudande det var, också. Spännande, mörkt, varierat, tight, svårt och proppat med sagolik atmosfär som gjorde Riddick som karaktär till en fan-favorit.
Du har väl inte missat tidigare delar i denna artikelserie?
Gamereactor älskar Super Nintendo
Gamereactor älskar Dreamcast
Gamereactor älskar NES
Gamereactor älskar Playstation
Gamereactor älskar Mega Drive