House of Guinness (Netflix)

"It's about family" proklamerar ett av Guiness-syskonen i en av Peaky Blinders.skaparen Steven Knights nya dramaserie varpå texten "Family! Money! Rebellion! Power!" dyker upp på skärmen i stort, kritvitt typsnitt. Det finns med andra ord inga subtila nyanser här, inget lämnas åt slumpen och det finns liksom inget utrymme för fri tolkning eller lager-på-lager. Karaktärerna är plattare än pannkakor och det blir så tydligt så snabbt att Knight försökt blanda Peaky Blinders med Succession. Mörkt, tätt, våldsamt familjedrama.

House of Guiness tar avstamp i Sir Benjamin Guinness död. Den irländska ölmogulen kolar vippen och detta i samma veva som arbetare i hans superframgångsrika bryggeri hamrar medlemmar ur det republikanska, irländska brödraskapet i skallen med kulhammare. Det handlar om våld, öl och familjetrassel. Syskonen Arthur, Edward, Anne och Benjamin hoppas såklart alla att de ska ärva Guinness (som grundades av deras farfar men bredde ut sig internationellt och öppnade upp en filial i New York under farsgubben Benjis styre) ölimperiet och blir alla lika besvikna när de inser att deras far aldrig ansåg att ge bort styret och bestämmanderätten till endast en av dem.

Även om jag aldrig varit något superfan av Peaky Blinders har jag såklart noll problem att uppskatta Knights känsla för filmisk ambition och sylvassa karaktärsporträtt. Lite av detta får han dock med sig in i House of Guinness som jag skulle vilja beskriva som en slags Wish-doftande Peaky-avkomma som försöker för mycket och lyckas med alldeles för få element för att underhålla. Storyn i sig, som är till 50% verklighetsbaserad, är det inget fel på. Familjegrälen och maktkampen om världens snabbast växande ölimperium är i grunden rysligt intressant och om fokus hade legat mer på det affärsmässiga och mindre på sotsvart våld, svordomar, skriva-på-näsan-tematik och trött exposition, hade jag absolut kunnat älska detta. Som det är nu, känns detta som att Knight försöker för mycket, som om han kickar in redan öppna dörrar och glömmer människorna bakom ölen på jakt efter nästa bråk, eller slagsmål.

Det mest talande för hur Knight "bara" försökt överföra allting Peaky på Guinness och gjort det med en övertygelse som känns "try-hard" snarare än intressant, är hur han tvångspulat in den högst fiktiva huliganen Sean Rafferty (James Norton) i ett försök att bygga en ny Alfie, och jag skulle vilja gå så långt som att påstå att det inte finns mer än kanske en scen under hela säsongen här, med Rafferty i, som fungerar. med det sagt gillar jag hur estetiskt läcker den är, historien om den svarta ölen. Fotot och kostymerna är strålande och även om det blir tjatigt att varenda scen tydligen måste äga rum på natten, är scenografin alldeles utomordentlig. Trots en del överspel är det också relativt enkelt att fatta tycke för Arthur Guinness (Anthony Boyle) som är bra, som så ofta.

På det stora hela har jag svårt för att rekommendera detta till någon, oavsett om man är intresserad av öltillverkning, familjebaserade maktkamper, Peaky Blinders eller Succession. House of Guinness är aldrig direkt dåligt men det lyfter aldrig heller och känns trubbigt och ofta en smula entonigt i hur det skrivits.