Huset Ushers undergång

The Haunting of Hill House samt Midnight Mass är båda suveräna miniserier. Strålande episodbaserad skräck som skrivits och regisserats av en herre vid namn Mike Flanagan. Jag älskar båda två och har därmed såklart räknat ned dagarna inför dagens storpremiär av gubbens nya verk, den åtta avsnitt långa miniserien Huset Ushers undergång (The Fall of the House of Usher).

Huset Usher är baserat på skräckmästaren och 1800-tals-författaren Edgar Allan Poes samlade verk och det Flanagan gjort här är att utgå från den nära-på 200 år gamla novellen The Fall of the House of Usher för att sen blanda in andra Poe-historier såsom Korpen, Den svarta katten, Guldbaggen, Morden på Rue Morgue samt Det skvallrande hjärtat och vävt ihop dem med Usher-familjens skräckfyllda öde. Flanagan är bevisligen en mycket stor Poe-älskare och även om han blandat och mixat hans historier, byggt broar, moderniserat och korsbefruktat berättelser med karaktärer som inte hör hemma i dem, märks det att det finns en respekt här som tillför till en redan ljuvlig atmosfär och ton.

Huset Usher är en tragedi, rakt igenom. Magnaten och miljardären Roderick Usher slås av nyheten att hans yngsta son dött en makabert grisig död och kort därefter börjar resten av avkomman dö, en efter en. Detta berättas via tillbakablickar som vi får ta del av ur en konversation mellan distriktsåklagare Auguste Dupin och Roderick och hans tre söner och tre döttrars extravaganta liv och leverne leder i varje avsnitt fram till död, blod, inälvor och mer blod. Och det är hela tiden mörkt och snyggt och hela tiden roligt på det där Flanagan-aktiga sättet som passar Poes berättelser helt perfekt. Humorn är sotsvart och Flanagan är försiktig med att överanvända den. Istället porträtterar han skuld, girighet, svartsjuka, hämnd och ånger på ett lysande vis och målar här med breda, vackra penseldrag.

Upplägget med den minst sagt dysfunktionella familjen, bråket om pengar, arv, lojalitet och de regler som familjejuristen Pym (Mark Hamill) så strävt reglerar och dikterar - Gör att Huset Usher ofta påminner om en mörkare och mer fantasifyllt underhållande skräckversion av succéserien Succession och det är superenkelt att fatta tycka för framförallt överhuvudet Roderick som så skickligt gestaltas av Flanagan-favoriten Bruce Greenwood. En annan Flanagan-favorit är såklart Sin City-donnan Carla Gugino som här spelar en mängd olika karaktärer och som gör det med bravur. Huset Usher är ursnyggt med Flanagans stilrena syn på komposition och kostym och det finns en värme i fotot som bygger en perfekt kontrast med kylan i den mängd ond bråd död som erbjuds. Jag skulle gärna vilja berätta mer om karaktärernas bistra öden och om specifika avsnitt och händelser men precis som i fallet Midnight Mass samt Haunting, är det mycket bättre om jag struntar i det och istället låter dig uppleva dessa åtta avsnitt, för de är alla strålande.