Invincible S3 (Amazon Prime)

För mig är det enkelt att kasta superlativ över Robert Kirkmans egensinniga hopkok av superhjältar. För mig är det faktiskt den enda underhållning ur denna specifika genre som verkligen triggar min fantasi, idag. Invincible är fortsatt fantastiskt medan Marvel Studios, Sony Pictures och DCEU tråkar ut mig på ett snudd-på orimligt sätt. I säsong tre trappar Kirkman & Co dessutom upp stridigheterna mot Viltrumiterna och jag har, trots att jag läst samtliga 700 sidor av serieförlagan, suttit bänkad och sett varenda sekund av ännu en fenomenal uppvisning i animerad spandexslakt.

När säsong tre drar igång brottas Mark med samvetskval efter att ha slaktat Angstrom Levy i slutet av säsong två. GDA Director Cecil Stedman har noterat hur mycket starkare Mark blir för varje dag som går och beslutar sig för att lägga tid, krut och pengar på specialsydd träning för Jordens starkaste superhjälte, allt medan Marks mor Debbie gör sitt yttersta för att försöka uppfostra Marks halvbror Oliver medan han, Thraxan som han är, växer tio gånger snabbare än en människa - och i tidig ålder börjar visa tecken på oanad styrka och snabbhet. Säsong tre av Invincible är precis som framförallt den första omgången dränkt i mänsklighet och relationsproblematik både i stor skala och gällande de mest triviala av familjegräl. Kirkmans förlaga navigerar Jordelivet för en kärlekskrank tonåring med finess medan han bombar på med superskurkar och galaxhot från långt, långt ute i rymden. Mixen är egensinnigt svårsläppt och proppad av nyanser som extremt få andra produktioner inom samma genre ens kan drömma om.

Halvvägs in i säsongen, när Debbie och framförallt Mark tappar tron på Cecils intentioner och hamnar i ett dödläge med den skrupelfria GDA-chefen når Invincible nya höjder och för första gången sedan Nolan lämnade Jorden känner jag inte att serien saknar Omni-Man. Mark börjar ta plats på riktigt nu, hans krafter är verkligt imponerande och när Cecil hotar hans familj och verkligen triggar igång "Invincible" snarare än den omtänksamt försiktige Mark Grayson, blir det såklart blodigt, gripande och intressant.

Bäst är det mot slutet dock då Viltrumit-bödeln Conquest äntligen anländer till Jorden för att skaka liv i Marks uppdrag att förslava mänskligheten och förbereda för Viltrum-imperiets anländande. Conquests psykotiska blodtörst får honom att försöka mörda Oliver vilket, återigen, triggar igång urkraften inom Invincible som efter att Atom Eve fått tarmarna utslitna sätter hårt-mot-hårt mot den näst mest kraftfulla Viltrumiten i hela galaxen. Det blir brutalt, blodigt, grisigt och mörkt rent tonalt på ett sätt som den här serien inte varit sedan det fantastiska pilotavsnittet och när säsong tre avrundas, står det klart att superhjältegenren fortfarande har något kvar att ge, enbart tack vare Mark Grayson.