Det unga geniet Riri Williams har hamnat i ekonomisk knipa och åker hem till Chicago för att reda ut hur hon ska fortsätta finansiera sitt passionsprojekt - sin Ironheart-dräkt. När hon sedan erbjuds ett jobb och en saftig delsumma hos ett rånargäng tar hon såklart chansen, men ångrar sig när hon väl får reda på att hennes nya chef - The Hood - leker med svartkonst genom en demonisk mantel. Saker och ting blir inte heller lättare när hennes döda bästis återuppstår som en käck artificiell intelligens för att göra Riris liv mer komplicerad än vad den behöver vara...
Första gången vi tittare fick lära känna Riri var i Black Panther 2, som inte direkt lämnade det bästa intrycket med sin osympatiska personlighet. Om detta var tänkt att vara Iron Mans efterträdare kändes det inte det minsta förtjänt då och det faktum att denna parentes till karaktär fick en egen soloserie är förbluffande i sig. Men nu är den släppt, nu har Marvel Television fått chansen att fördjupa serietidningsfiguren och bevisa att hon hör hemma bland Marvels mest ikoniska figurer. Hur väl lyckas de med detta?
Inte särskilt väl, ska sägas. Det är en sex episoder lång berättelse som hade mått bäst av att vara en tajt liten TV-film än en smärtsamt utdragen miniserie utan något vettigt att säga. Ironheart är en rörig historia som börjar som en larvig heist-thriller och som halvvägs in handlar det mer om konflikten mellan teknologi och magi. Jag föredrar denna andra hälft då den bryter sig loss från det horribla heist-upplägget, men berättandet är genomgående oinspirerat. Dialogen är horribel och det kryllar av fruktansvärt irriterande karaktärer som man hoppas sprängs i luften mot slutet av serien. På tal om slutet, dess sista tio minuter är det mest intressanta som sker i hela showen (varför handlade inte serien om det istället?) och det är synd att behöva traggla sig igenom sex timmars menlösa scener för att nå den punkten.
Det hela är skrivet av människor som inte tycks veta hur verkliga människor interagerar med varandra, där karaktärer är vandrande karikatyrer och lever i en värld som styrs av stenkorkad logik. Det hjälper inte heller att seriens antagonist, en gnällig gangster med en demonisk snuttefilt, är ungefär lika skräckinjagande som nagelsvamp. Detta leder till en torterande torr serietidningshistoria som saknar charm, gnista och karaktärer att bry sig om. Inte ens Riris relation med den energiska AI:n Natalie, ett slags mellanting mellan kaxigt spöke och hologram, kan pigga upp detta sömnpiller. Det mest positiva jag kan säga om Ironheart är att den åtminstone försöker sticka ut från mängden genom att låta bli hela superhjältegrejen, och låter istället hjältinnan brottas med huruvida hon är en god person eller ej.
Serieskaparna gör det nämligen väldigt tydligt att den självupptagna Riri inte är någon superhjälte och serien i sig handlar mer om Riris trauman och hur hon i sina desperata försök att skydda sina nära och kära istället målar måltavlor över dem. Skådespelerskan Dominique Thorne gör sitt bästa för att ge karaktären lite mer nyanser när manusförfattarna inte påminner tittarna om att hon är ett geni ungefär 382317 gånger, men denna utdragna intervention blir snabbt repetitiv till den grad att man bönar och ber efter ostig serietidningsaction - och när vi väl når den punkten blir det mest bara pinsamt att titta på, även om effekterna är bra.
Marvel Studios verkar ha rättat till skutan med Thunderbolts*, men Ironheart känns som en gammal kvarleva som mest bara bevisar att Marvel aldrig riktigt har förstått TV-formatet och hur man skapar ett engagerande, episodiskt actiondrama. Ironheart kommer uppenbarligen från Disneys förhoppningsvis nedlagda kvantitet-före-kvalitet-filosofi och som i likhet med Echo, Ms Marvel och Secret Invasion kommer att förbli ett bortglömt kapitel i MCU:s historia. De första tre Ironheart-episoderna släpps till svenska Disney+ den 25 juni.