Småstaden Derry ser på ytan ut som en genomsnittlig amerikansk idyll: körsbärspaj svalnar på fönsterbrädet, alla känner alla, flickor viskar om pojkar i skolkorridorerna, solen skiner. Men djupt under ytan har en gammal ondska tagit rot och varje dag som går hittar man spår av detta oförklarliga fenomen. Detta gäller framförallt en nyinflyttad stridspilot och hans familj, samt ett gäng skolkamrater som sakta men säkert börjar nysta upp Derrys blodiga förflutna, samt obekväma sanningar om sig själva...
HBO Max släpper alltså ett nytt, blodigt IT-kapitel lagom till Halloween och jag har fått se dess fem första avsnitt i förväg. Dessa är alltså tidiga intryck och inte en helhetsbedömning, men ska ändå figurera som en rekommendation eller ej. Efter dess fem första episoder kan jag i alla fall säga att fans till Stephen Kings smällfeta roman kommer ha mycket att gotta sig med - även om det känns något ojämnt än så länge.
Welcome to Derry är precis det man kan förvänta sig av en franchise som IT: mer clownfasoner, mer mobbning, mer hoppa till-scener, mer lemlästning. Det är inte dålig sak i sig. De två första episoderna är regisserade av Andy Muschietti, som ju också gjorde de senaste IT-filmerna, och är också de starkaste episoderna hittills när det kommer till det slafsiga berättandet och dess solstänkta americana-stil. Bara pilotens första tio minuter, som äger rum i en alltmer klaustrofobisk bil, bjussar på en fantastisk dos äckel-päckel, vilket borde vara tillräckligt för fansen att nappa på denna prolog. Ah, nämnde jag att detta utspelar sig under det glada 60-talet? Welcome to Derry tacklar alltså äldre incidenter som bara har nämnts i förbifarten i boken och vi får istället följa nya karaktärer i jakt på Pennywise.
De olika perspektiven gör dock Welcome to Derry till en spretig historia av varierande kvalitet. Ena stunden bjuder Muschietti på brutalt välgjorda actionsekvenser med minnesvärda vidrigheter, medan andra stunden bjuder på Goosebumps-doftande Disney-spökjakt i en kyrkogård. I avsnittet därpå kan ett intensivt karaktärsmöte plötsligt skifta till tradig expositionsdump som aldrig tycks ta slut. Det är en spretig upplevelse som sagt och hoppen mellan barn- och vuxenvärlden känns ofta söliga. Förutom skådespelerskan Clara Stack och hennes glasögonförsedda barndomskompis är resten av ungarna dessutom rätt bleka. Även om de yngre karaktärerna gjuter in lite mer humor i en annars humorlös show kan det nya barngänget dessvärre inte mäta sig med den senaste "Losers Club"-versionen från 2017-rullen, då det saknas en tajtare dynamik bland ynglingarna.
Till skillnad från IT: Chapter 2 fungerar dock vuxenportionen betydligt bättre här; jag gillar konflikten mellan de resonliga vuxna och den oförklarliga skräck de står inför, och jag gillar framförallt fanfavoriten Dick Halloran (förträffligt spelad av Chris Chalk) som har en egen oplockad gås med Skarsgårds helvetesclown. På tal om Skarsgård har det varit väldigt återhållsamt när det kommer till hans sminkade barnätare. Det dröjer faktiskt ett bra tag innan vi får se mardrömspajasen i all sin prakt, vilket gör att "Det" hinner leka med sina offer på flera kreativa (läs: ohyggliga) vis innan det är dags att hugga in. Detta är bara positivt i mina ögon, även om man som tittare redan känner till Pennywises monstruösa tricks, för om man skulle beskriva Welcome to Derry på bara några ord skulle det stavas "rysligt mysigt". Det finns nämligen gott om underhållning och slafs för den som bara vill sätta tänderna i Stephen Kings vridna värld vecka för vecka.
Bara den ironiskt tralliga introvinjetten som blandar vykortsbilder och mörk serietidningspulp är tillräckligt tilltalande. Kvaliteteten är svajig och det rör sig definitivt om en "slow burn" rent tempomässigt, men hittills skulle jag faktiskt rekommendera Welcome To Derry - åtminstone till Alla Helgon-veckan. Det blir en försiktig sjua i väntan på övriga episoder. Om du är lika obehärskat glupsk och skräckhungrig som Pennywise, då är du hjärtligt välkommen till Derry nästa vecka på HBO Max.