IT: Welcome to Derry (gästrecension)

Har du en irrationell rädsla för clowner? Kanske började den när ni lite för tidigt fick se hur Tim Curry tacklade Stephen Kings monsterclown Pennywise i filmatiseringen av It från 1990? För generation Z och Alpha är det mest troligt Bill Skarsgård som är källan till eventuell coulrofobi (för andra räckte det helt enkelt med en lite för närgången Ronald McDonald på ett snabbmatsbarnkalas när de var små). Efter framgångarna med It: Chapter 1 och 2 var det självklart att Andrés Muschietti skulle få fortsatt förtroende att förvalta Kings Derry-miniuniversum. Nu är tv-serien It: Welcome to Derry här!

Har du någonsin undrat vad som hände i Derry innan Georgies gula pappersbåt åkte ner i kloakerna? It: Welcome to Derry tar dig tillbaka till Pennywise mördarcykel 27 år innan It: Chapter 1. En känsla av att prequel-maskineriet gått på autopilot, bara för att kunna säga att Derry "fick en egen serie" infinner sig snabbt. Serien bjuder på både högljudda jump-scares, sociala spänningar och ett försök att gräva djupare i Dets ursprung men sätter sällan tänderna i riktigt obehaglig ångest.

Visuellt är Derry stundtals perfektion: slitna 60-talsmiljöer, dimmiga gator, äckliga kloaker och den där känslan av att huset, staden eller till och med skogen ser allt karaktärerna tar sig för. Den Kingska känslan av att småstadsidyllen döljer ett monstruöst väsens ondska är ständigt närvarande. När serien växlar upp med äckligheter och ondska så gör den det med besked. De mest groteska och obehagliga scenerna är nog för att tillfredsställa fans av författaren till källmaterialet. Samtidigt finns en tydlig ambition att låta Dets och hans demoniska clown Pennywise spegla mänsklig ondska och tillkortakommanden: rasism och 60-talets sociala spänningar i USA. Det finns idéer bakom sminket och de röda ballongerna, ett försök att göra clowneriet till något mer än billiga jump-scares och blodbad.

Skådespeleriet och den atmosfäriska satsningen funkar dock. Skådespelarna Taylour Paige och Jovan Adepo (som Charlotte och Leroy Hanlon) gör sig förtjänta av beröm. De bär seriens tyngsta scener med en slags sorg och vaksam nerv som faktiskt känns äkta. Som så många gånger förr är det barnskådespelarna som utmanar med sin trovärdighet. Tv-seriens barn känns en aning endimensionella och ointressanta. I en del scener kommer jag på mig själv med att reflektera över att det känns som att barnen fokuserar mer på att skådespela än vad de faktiskt skådespelar. Hoppet mellan barnens värld och de vuxnas känns inte helt smärtfri. Det är uppenbart att alla tittare väntar på Skarsgårds återkomst i clownutstyrsel men den som väntar på något gott...

Welcome to Derry faller emellanåt i den klassiska prequelfällan att fastna i en känsla av överflöd. Pennywise hålls länge i bakgrunden medan fokus läggs på mänskliga relationer, nostalgi och sidospår som ofta saknar verklig tyngd. Den obalanserade tonen skiftar mellan drama och skräck. Resultaten är en serie som aldrig riktigt hittar sin identitet. Dialogerna blir långa monologer istället för att låta obehaget smyga sig på. När det övernaturliga väl visar sig framstår monstren ibland som opolerad CGI.

Om du tar dig an Welcome to Derry med förhoppningar om samma intensiva skräck som i 2017- och 2019-filmerna riskerar du att bli besviken, serien lutar mer åt nostalgi och världsbyggande än ren skräck. Skådespeleriet, atmosfären och ambitionen sjunker sällan under den högt lagda ribban. Är ni fine med ett långsammare berättande och stor dos av social ångest, trauma och krypande ondska så har ni flera timmar underhållning att njuta av. När serien väl träffar rätt är den både obehaglig och fascinerande. Den är långt ifrån perfekt, men den lyckas etablera en tanke: ibland är människorna runt omkring er mer skrämmande än ett okänt hot.