Det var många av er som uppskattade min hyllningsartikel om kombinationen av Disney och 16 bitar. Det var verkligen en gyllene era, som jag personligen vida tycker överträffar Disney i 32 bitar, vilket min goe kollega Henric Pettersson skrev en krönika. Men 16 bits-eran är inte den dena fiena perioden Disney haft, för de var även urstarka i 8 modiga bitar.
Därför tänkte jag nu att det är på sin plats att även djupdyka ner i Disneys 8 bits-magi. Precis som i förra artikeln har jag inga ambitioner att vara heltäckande, utan bjuda på en härlig "trip down the memory lane" som det så mysigt heter på engelska. Så håll till godo med dessa underbara pixelklassiker.
Duck Tales (NES 1989)
Ni visste alla att detta skulle vara med, så jag river av denna godbit direkt. Duck Tales fångade på ett snyggt sätt den där magiska känslan från TV-serien, där Kalle fick sitta på avbytarbänken medan vi följde med Farbror Joakim på äventyr. Capcom (som tillsammans med Sega dominerade på Disney-biten) bullade upp med perfekt och djup spelkontroll och riktigt smart och varierad bandesign. Flera av er kan noog nästan höra musiken på månbanan bara genom att blunda och minns ljudet när Farbror Joakim försökte drämma till en för hård sten med sin käpp. En riktig pärla som fortfarande håller än idag, och även har en fin remake jag kan rekommendera.
Chip 'n Dale: Rescue Rangers (NES 1990)
Återigen, ni visste alla att det här skulle vara med. Capcom dominerade som sagt. Spelet bjöd på den kanske bästa co-op NES hade att erbjuda, där varje bana kändes som ett nytt litet äventyr fyllt med charm och utmaning. Dess enkla men träffsäkra gameplay (där man även kunde jävlas och lyfta sin polare), tillsammans med de färgglada miljöerna och det typiska 8 bits-soundtracket både gjorde och gör det till en titel jag gärna återvänder till, och som än idag står sig som ett av de bästa Disney-spelen till NES.
Duck Tales 2 (NES 1993)
DuckTales 2 kom väldigt sent och fick inte samma uppmärksamhet som sin föregångare, men det är ändå en skatt i 8 bits-historien. Jag hade visserligen gått vidare med främst Super Nintendo vid denna tid, men mer Duck Tales lockade givetvis. Äventyret byggde vidare på det vinnande konceptet med snortight spelkontroll och charmiga banor, samtidigt som det bjöd på nya äventyr och välkända karaktärer från serien. Den där klassiska känslan av att utforska och hitta gömda skatter fanns kvar, och den fenomenala musiken var pricken över i:et. Spelet beskylls ibland för att vara för likt sin föregångare, men ärligt talat, vi har alla favoritmaträtter som inte bör förändras för mycket och det gäller även spel. Ett måste för Ankeborg-fans!
Darkwing Duck (NES 1992)
Av oklar anledning har den fenomenala serien Darkwing Duck aldrig fått samma kult-following som mycket annat från denna era. Och faktum är att den backades upp av ett förstklassigt spel. Med sin härligt skruvade superhjältestämning och varierade banor stod det ut från mängden. Spelet kombinerade action med fiffiga plattformselement på ett sätt som kändes både utmanande och underhållande - där det även märktes att inspiration hämtats från den eminenta Mega Man-sviten. Även om NES-spelet var det bästa, vill jag även hylla Game Boy-versionen som också var en höjdare.
Talespin (NES 1992)
Som namnet så tydligt antyder baseras Talespin på den populära (och till synes bortglömda) Disney-serien där vi fick följa Baloo som pilot. Spelet kombinerade flygsekvenser, där vi styr Baloo i hans plan, med klassiska plattformsbanor, vilket gav en varierad spelupplevelse. Grafiken var färgstark och detaljrik för sin tid, och fångade perfekt känslan av förlagan, medan musiken bidrog till äventyrskänslan. Talespin sticker på flera sätt ut bland Disney-spelen från 8 och 16 bits-eran tack vare sin gameplay-mix under en era då plattformsspel dominerade hårt, och är fortfarande värt att spela för den som vill uppleva en annorlunda retroklassiker.
Castle of Illusion Starring Mickey Mouse (Master System 1990)
Castle of Illusion till Master Systemsläpptes faktiskt efter den eminenta 16 bits-förlagan, men Sega utförde återigen stordåd med ett mästerverk som var ett av få Disney-titlar som verkligen utnyttjade 8 bits-tekniken till max. Här följde vi Musse i en sagovärld fylld med fantasifulla miljöer i ett gemytligt plattformsäventyr. Spelets grafik var dessutom ytterst detaljrik, vilket gjorde det till ett populärt "vapen" för de Master System-fans som ville visa hur mycket bättre konsolen var än NES. Jag vill även slå ett slag för soundtracket som är klart minnesvärt och bjuder på en resa tillbaka till svunna tider då spel ofta hade en annan typ av magi.
The Lucky Dime Caper Starring Donald Duck (Master System 1991)
The Lucky Dime Caper till Master System är ett av de där Disney-spelen som verkligen visar hur mycket kärlek Sega (och återigen Capcom) lade ner på sina titlar. Här får vi följa Kalle Anka på ett äventyr för att rädda Knattarna och återta Farbror Joakims lyckopeng genom ovanligt stora och varierade banor - från snöklädda berg till djupa djungler. Förutom klassiskt plattformande vankades även enkla men tillfredsställande strider och en riktigt fin spelkontroll. Rent grafiskt är The Lucky Dime Caper Starring Donald Duck det kanske snyggaste spelet till formatet och skulle i det närmaste kunna misstas för ett 16 bits-spel. Allt som allt en klassiker som osar av den där härliga blandningen av frustration och glädje som definierade många av våra barndomsfavoriter.
Legend of Illusion (Game Gear 1995)
Eftersom det kom så oerhört sent (ungefär samtidigt som Playstation och Saturn) så är det tyvärr många som helt missat Legend of Illusion. När andra harvade på med Game Boy var det i det närmaste surrealistiskt att kunna lira en titel som detta bärbart. Den här gången är Musse inte ute efter att rädda Minnie, utan hela kungariket från ett mystiskt mörker, och det gör han på det sätt han kan bäst. Ett lugnt tempo och fokus på pussel och utforskande. Grafiken var marknadsledande för bärbara format när det släpptes och ser än idag väldigt trevligt ut och musiken sitter som en smäck. Det är en titel som visar att 8 bit kunde leverera magi ända in i slutet av 16 bits-generationen och att Segas bärbara konsol var sorgligt underskattad.
