Det har hunnit gå fem år sedan Kastanjemannen gjorde dundersuccé hos både tittare och oss. Efter den långa tystnaden var det nog många som tvivlade på att vi någonsin skulle få träffa Hess och Thulin igen. Men när Søren Sveistrup släppte uppföljaren Kurragömma under 2024 väcktes hoppet till liv, och nu landar äntligen Netflix filmatisering. Väntan har varit lång, men den var absolut värd det.
När serien börjar får vi snabbt veta att relationen mellan Naia Thulin (Danica Curcic) och Mark Hess (Mikkel Boe Følsgaard) har runnit ut i sanden. Men när en 41-årig kvinna anmäls försvunnen under obehagliga omständigheter dras Hess tillbaka till Köpenhamn - och till Thulin. Försvinnandet har starka kopplingar till ett två år gammalt ouppklarat mord på en 17-årig gymnasieelev. En okänd gärningsperson har lekt en ofrivillig kurragömmalek med offren, övervakat kvinnorna och skickat inte bara bilder och videor, utan även en kuslig ramsa i form av en räknevisa.
Ett tydligt tecken på tidens gång är att Naia Thulins dotter Le har hunnit åldras några år sedan vi lärde känna henne i första säsongen, numera spelad av Ester Birch Beck. Le agerar beskyddare åt sin mor och är skeptisk till vad Hess egentligen vill. Det är tydligt att både Thulin och Hess är sargade själar; de dras inte tillbaka till varandra av enkel kärlek, utan snarare av oväntade omständigheter i deras arbeten och liv.
Återigen levererar Curcic och Følsgaard på högsta nivå; karaktärernas engagemang och målmedvetenhet brinner i blicken. Att Thulins egen dotter är i nästan samma ålder som den mördade 17-åringen får henne att reflektera över hur hon skulle reagera om det var hennes eget barn som drabbats. Samtidigt tvingas Hess konfrontera det faktum att han övergav Naia och hennes dotter två år tidigare. Allt vävs samman i ett nät grundat i klassisk nordisk krim.
Det är skönt att fokus inte hamnar för tungt på relationen mellan de två poliserna. Istället får vi en kuslig påminnelse om hur mycket skada en illasinnad individ kan göra i dagens alltmer digitaliserade samhälle. Hess och Thulin försöker fokusera på det de gör bäst, trots att deras närmsta chef verkar mer inriktad på att avsluta utredningar än att vända på varje sten.
Som ni säkert förstår är det svårt att gå in på detaljer i handlingen utan att avslöja för mycket. Den svenska regissören Milad Alami och hans danske kollega Roni Ezra axlar registolarna galant och levererar på toppnivå. Fotot håller samma klass som i första säsongen, om det inte till och med har tagit ytterligare ett kliv uppåt. Handlingen tar oväntade och gripande vändningar som gör mig som tittare än mer engagerad. Det enda minuset är att det stora avslöjandet känns en smula förutsägbart när det väl kommer.