Last Samurai Standing (gästrecension)

Efter succén med Squid Game gör Netflix ytterligare ett försök med en blodig serie där deltagare tävlar och insatsen är livet. Denna gång i Japan, under Meiji-perioden, närmare bestämt år 1878, där 292 avdankade Samuraj ska slåss om en förmögenhet och möjlighet att slippa undan den kolera-epidemi som sprids över landet. För någon som mig själv som älskar premissen "Battle Royale" och serier som Squid Game, får synopsisen till Last Samurai Standing det att vattnas i munnen.

Vi följer Shujiro Saga, en familjefar med ett förflutet. Tidigare en Samuraj och känd som Kokushu Dräparen, något som han har fått lägga bakom sig sedan det har blivit olagligt att vara Samuraj, bära svärd och som lämnat honom fattig och med posttraumatiskt stressyndrom. Vi får tidigt bekanta oss med det sista slagfältet som avslutade allt för denna en gång ärbara slagskämpar. Där många Samuraj blir förrådda av dåvarande regering och allierade som så fegt tar kål på de flesta svärdkämpar med gevär och kanoner. Som den millenial jag är kan jag inte hjälpa att komma att tänka på Tom Cruises "The Last Samurai" med ett "Oh, I member!" likt nostalgidruvorna från South Park.

När ett brevutskick sprids över landet som kallar duktiga slagskämpar till en tävling och en chans att vinna en förmögenhet tar Saga återigen fram sitt svärd och ger sig av med hoppet att få pengar och kunna rädda sin kolerasjuka familj. De 292 själar som dyker upp måste acceptera att delta i tävlingen och får inte heller lov att avbryta den, innan de får reda på reglerna, något som samtliga accepterar. Varje deltagare får en träbricka och de ska ta sig från Kyoto till Tokyo, med ett flertal kontrollstationer där mellan. Varje station kräver ett visst antal träbrickor för att passera. Och hur får man fler träbrickor? Jo, såklart genom att döda och ta annan deltagares bricka. Det är ingen dålig premiss, men den känns heller inte direkt originell.

Stridandet börjar direkt och koreografin i serien är mestadels bra. Det finns framför allt en strid som sticker ut från de andra senare i serien, tydligt inspirerad av klassiska filmer såsom Harakiri och Seven Samurai, vilket ibland ger serien en mörkare och realistisk ton. Men vi får även se strider som verkar mer inspirerade av lite modernare filmer likt Crouching Tiger, Hidden Dragon, vilket för mig förstörde inlevelsen något, då vi har fått lära oss vilken typ av strider serien innehåller för att sedan bjudas på mer orealistisk akrobatik. Här skiftar serien från det mörkare och mer jordnära, vilket ger ett ojämnt intryck.

Serien är överlag snygg, kulisserna känns trovärdiga, likaså kostymarbetet med några undantag. De undantagen tillhör framför allt två karaktärer, två nästan övernaturliga, farliga och aningen malplacerade svärdsmän, Gentosai och Bukotsu som vi sakta får lära känna och frukta. Serien dras dock med ett populärt otyg när det kommer till fotot, nämligen suddiga skärmkanter, likt serien Shogun som exempel. Det ska, vad jag förstår, simulera ett smalare skärpedjup men blir mest ett störningsmoment för undertecknad. Lyckligtvis används det här sparsamt. Musiken i serien blandas in bra, den sticker aldrig ut, på gott och ont. Introt däremot är väldigt intetsägande och "Hoppa över intro"-knappen är här väldigt välkomnande.

Karaktärerna dör som flugor, givetvis. Och få går säkra, oavsett vad tittaren kan tro, men vi blir ofta introducerade till nya karaktärer som snabbt sticker ut från mängden under de sex avsnitt som Netflix erbjuder. Vi får inget avslut på spelet utan vi får glatt vänta på kapitel två. Och det är ändå bra, för serien behöver minst sex avsnitt till, då tempot och manuset är relativt tight och introducerar nya trådar som serien inte hade tjänat på att hasta igenom.

Netflix har i skrivande stund inte förnyat serien för ytterligare en avslutande säsong vilket med deras meritlista är ett oroväckande tecken. För det här är trots allt en underhållande serie. Och det vore en skam att inte få se Shujiro Sagas berättelse få ett ordentligt slut. Last Samurai Standing är kanske inte nyskapande, men det är en underhållande, blodig och överraskande tight serie. För fans av Battle Royale, Squid Game och sydostasiatiska produktioner är den väl värd tiden, såvida Netflix bara gör oss tjänsten att faktiskt låta den få ett slut.