Att påstå att det har varit lite spridda skurar sett till kvalitet/lägstanivå gällande Netflix animerade scifi-antologi vore inte mer än rättvist, men med det sagt är jag för det mesta väldigt svag för Tim Miller och hans Blir Studios kortfilmer och så även denna omgång. I säsong fyra bjuds vi på tio avsnitt och som alltid varierar de i upphovsmän, animationsstil, ton, längd och tematisk inriktning även om det mesta här såklart handlar om robotar.
Säsongen inleds med en liten udda film som är en animerad repris av en tydligen klassisk Red Hot Chili Peppers-konsert på Irland från 2003 och även om marionett-versionerna av Flea, Anthony, Chad och John är välgjorda och mängden detaljer direkt hutlös, är det för egen del mest märkligt att denna fått ta plats i en säsong om robotar och död, i en TV-serie om robotar och död. Avsnitt två är bättre och berättar på det gulligaste av vis genom utsökta diorama-miljöer om när 50-talet invaderas av blodtörstiga aliens. Bäst i hela säsongen enligt mig är Blur Studios egna Spider Rose som kretsar kring en enslig änka i utkanten av galaxen som modifierat sin kropp med robotdelar för att som långsiktig plan försöka leta reda på sin livspartners mördare, stöter på en alien-ras som i pågående byteshandel betalar henne i form av ett märkligt husdjur. Här lyckas Miller och hans lysande Blur-team bygga mer atmosfär, originalitet och karaktär än vad mången animerad långfilm idag ens kan drömma om, och jag älskar världsbyggandet här, karaktärerna, tonen och estetiken.
400 Boys är dränkt i attityd och en slags Warriors-aktig ton som jag gillar skarpt.
Golgotha är säsongens märkligaste avsnitt men samtidigt bra.
Det finns såklart fler riktigt fina avsnitt här i denna genomgående trevliga säsong även om på det stora hela ställer mig tveksam till det kattfokus som här finnes. Det blir helt klart för många katter för sitt eget bästa och det hoppas jag att Miller inser och inför säsong fem ersätter dem alla mot ett bättre djur.