Jag älskar Punisher. Originalfilmen från 1989 med Dolph Lundgren minns jag inte mycket av. Uppföljaren med Thomas Jane från 2004 kanske inte var världen bästa filmatisering, men den var underhållande. Marvel-serien med Jon Bernthal var däremot precis så där mörk och skitig som jag hoppats. Och den hade gärna fått hålla på lite längre. Som nämnt i tidigare recensioner är jag förtjust i hämndtemat. Det i kombination med nyheten om en Punisher-specialare. Klart jag blev upphetsad.
Handlingen i Punisher: One last kill är som följer:
Följer Frank Castle, en PTSD-plågad veteran som återvänder till handling när Ma Gnucci, en rullstolsburen kriminell matriark, söker hämnd efter att han dödade hennes son, vilket tvingar honom att kämpa av sig stadens kriminella som sluter upp mot honom.
Dags att trimma skägget och skaffa ett jobb?
Jag kan börja med att spoila en sak - titeln antyder en sista avrättning, men ni kan vara lugna - folk faller som flugor. Jag tappar räkningen ganska fort när det drar igång på allvar. Specialaren är regisserad av Reinaldo Marcus Green som tidigare regisserat bland annat King Richard (Will Smith m.fl.). Jon Bernthal själv har varit med och skrivit manuset. När jag recenserade mexikanska Venganza nämnde jag Gareth Evans The Raid-filmer. Det visar sig att Punisher-specialaren påminner betydligt mer om dem än den gjorde. Det här är en blandning mellan dem och John Wick, både sett till brutalitet, stunts och upplägg.
Den utspelar sig delvis i fastighetskomplexet där Castle bor och han jagas av i princip alla bad guys som går att samla i en och samma stad. Det här också garanterat den mest brutala Marvel-produktion jag sett. Det uppskattas. När det kommer igång bjuds det in till snudd på trettio minuter non-stop-ultravåld. Det är nervigt, blodigt, underhållande och jävligt snyggt. Som ni förstår är det varken karaktärs- intrig- eller dialogdrivet. Det är vapnen och knytnävarna som för handlingen framåt. Och Frank Castles återkommande testosteronvrål. Vilket känns ganska fånigt redan första gången vi ser Jon Bernthal spänna sig som om han håller på att göra i brallan. Men vad fan. Jag köper det. Utan att minnas hur många gånger han ragevrålade i teveserien.
Vem vare som fucking kasta?
Det är väldigt underhållande. Det är kul att återse The Punisher. Och slutet får mig ändå vagt att hoppas att man skulle kunna tänkas plocka upp och fortsätta med fler säsonger (ja, jag vet att han dyker upp i nästa Spider-Man, men det är inte samma sak). Längden stör mig, även om jag återigen är tacksam för en sådan här liten trevlig present. Det är för enkelt. Man hade lätt kunnat bygga på intrigen och ge oss en film på 90 minuter. Likaså tycker jag att slutet blir lite abrupt. Här tänker jag inte spoila något, men efter det inledande hotet känns det lite märkligt - Eller så är det, som jag innerligt hoppas - en potentiell öppning för något mer.
Jon Bernthal ÄR The Punisher. Jag kan inte tänka mig någon bättre i rollen. Han är butter, tränad och har rätt karisma. Jag överväger också att ta efter träningsråden vi bjuds på i inledningen där Castle gör chins medan han skriker och följer upp med att hälla i sig sprit. Känns som en sund fredagsrutin.
Sammanfattningsvis: Har ni också saknat The Punisher? Vänta inte. Bänka er framför One Last Kill. Det krävs trots allt bara trekvart. Och jag lovar: Ni kommer inte ha tråkigt.
Däremot kommer det, precis som för mig, kännas som en liten aptitretare.