Masters of the Air

När det stod klart att Band of Brothers-bossen John Orloff tillsammans med Steven Spielberg och Tom Hanks skulle skapa en ny miniserie om andra världskriget och det här gången berätta historien om bombenheten 100th Air Refueling Wing (som oftast kallas "The Bloody Hundreth"), började min interna hypemätare skena. Förväntningarna smällde upp i maxnivå efter den första teasern och med Band of Brothers samt The Pacific färska i minnet (såg om båda miniserierna under fjolåret - igen) var jag så taggad att jag inför pilotavsnittet bara satt och vibrerade. Som en bomb strax innan den briserar.

Masters of the Air berättar historien om flygarna John Egan, Harry Crosby, Gale Cleven samt Robert Rosenthal som alla var en del av 100:e och tillsammans flög över 100 bombuppdrag över Tyskland mellan 1943-1945. Under hela Andra världskriget och genom hela det amerikanska flygvapnet och alla dess divisioner, indelningar och enheter var det få som hade det jävligare än just 100th Air Refueling Wing som medan Brittiska armén genomförde sina bombräder nattetid, alltid flög dagtidsuppdrag över Tyskland, bombade många strategiskt viktiga mål och på kuppen drabbades av otroliga förluster.

Över 170 stycken B17-bombare pangades ned över tysk mark under två års tid och mer än 300 flygare fick sätta livet till, tyvärr. Det säger såhär i efterhand ganska mycket om hur befälhavarna i den amerikanska armén tänkte och planerade under dessa viktiga, avgörande skeden under en av tidernas blodigaste konflikter. More is more. Istället för att flyga stealth-uppdrag nattetid eller låta P-51 skydda deras B17-bombare smällde de på med mängd. Mängder och åter mängder av flygplan som släppte tusentals bomber under över 300 uppdrag under denna period.

Masters of the Air tar vid maj 1943 där Egan och Cleven skeppas från den amerikanska östkusten till sydöstra England för att ansluta sig till 100:e. Deras första uppdrag innefattar bombningen av Bremen där multipla strategiska mål hos tyskarna förstördes tack vare 100:e och tack vare natträderna signerat det brittiska flygvapnet. Vi får följa de purfärska piloterna på sina första skakiga uppdrag, vi får se hur vapenfabriker sprängs och hur Egan & Clevens medsoldater skjuts ned av Luftwaffe och deras TA152:or och allt görs med en rakbladsskärpa och en visuell nerv som får mig som krigsintresserad att svettas, ymnigt. Under de följande avsnitten får vi följa de två piloterna samt primärt Crosby och Rosie under med- och motgångar, när de blir nedskjutna, tar sig tack vare franska motståndsrörelsen tillbaka till England och sen upp i luften igen, och allt är baserat på vad som verkligen hände. Det ser väldigt snyggt ut, är väldigt påkostat och storslaget på ett sätt som miniserier sällan är. Det syns alltså tydligt att det gått åt många miljoner dollar per avsnitt, här. Många.

Flygscenerna är filmade med hjälp av replika-cockpits samt via den Unreal Engine-baserade "Volume" som gjordes till branschstandard i och med Disneys The Mandalorian. I och med det faktum att skådespelarna sitter i en riktig cockpit som via en motionsimulator sitter monterad i luften framför Volymen gigantiska LED-skärmar, ser det väldigt realistiskt ut och som tittare har jag därmed noll bekymmer att verkligen leva mig in i det som sker i skyn. Explosionerna ser otroligt verkliga ut och det finns delar av flygstriderna här som är det bästa jag någonsin sett. Det finns tyvärr också scener i Masters of the Air där planen taxar ut på startbanan eller ligger i massiva formationer som ses från marken, där effekterna dessvärre lämnar en del att önska då, i kontrast till de otroliga Volume-sekvenserna. Flygplanen ser inklistrade ut och märkligt maskerade mot bakgrunderna och här önskar jag att Spielberg & Orloff hade maskerat detta genom att addera ett lager av brus och "gamla" repor på de virtuella negativen. Detta gjordes i Band of Brothers och tiulföra enligt mig enbart till atmosfären och realismen i serien, vilket får mig att fundera på varför det skippades, här.

Bäst av alla inblandade skådespelare är tveklöst Dune: part Two-stjärnan Austin Butler i rollen som Gale Cleven. Inte nog med att Butler gjort ett grundligt förarbete för att likna verklighetens Cleven sett till mimik och det ibland överdrivna självförtroendet, han har en närvaro och en sårbarhet i sin blick denna urtjusiga man som får honom att kännas som hämtad från 60-talet och filmer/serier där Newman, McQueen och Brando regerade. Callum Turner i rollen som Egan är klart sämre och känns lite enfaldig i sin rolltolkning men karaktären i sig är välskriven och i flertalet nyckelscener räddas han upp av Butler samt Tony Boyle som gestaltar navigatören Harry Crosby som också agerar berättarröst under väl valda delar av varje avsnitt.

Masters of the Air är bra. Ibland storslaget, spännande, gripande och fantastiskt vackert men det känns också väldigt komprimerat och efter avsnitt fyra, dessvärre stressat. Historien om 100:e och deras obevekliga bombande mot strategiskt superviktiga mål, borde ha blivit en hel säsong för sig själv. Berättelsen om Red Tails Angels (Tuskegee Airmen) och deras hjältemodiga insatser stressas fram och pressas igenom tittarens perspektiv vilket tillsammans med flera andra komprimerade sidospår känns märkligt avsnoppade. red Tails borde blivit en helt egen säsong. Bombningarna borde ha blivit en egen säsong och när huvudpersonerna skjuts ned och placeras i krigsfångelägret Stalag Luft III, borde ha blivit en egen säsong. Att pressa ihop allt detta och komprimera en så pass märkvärdig, spännande, gripande historia på tre avsnitt, känns för egen del inte bara märkligt utan även superonödigt. Men i en tid där dagens publik på riktigt kallar en film som Dune för "otroligt seg" och där hjärnorna Tiktok-filtrerats till någon slags framkallad ADHD-grej sett till koncentrationsnivåer, antar jag att detta är ett nödvändigt ont. För mig blev det för komprimerat, dock.

Jag saknar även bikterna från riktiga veteraner som inledde varje avsnitt av Band of Brothers och gav hela serien vikt, mening och nerv på ett sätt som vare sig The Pacific eller Masters of the Air ens kommer i närheten av. På det stora hela är detta bra, men det är inte jättebra och det kommer aldrig i närheten av Band of Brothers.