Monster: Berättelsen om Lyle och Erik Menendez (Netflix)

Det var en måndagskväll, 20:e augusti 1989 då bröderna Erik och Lyle (18 och 21 år gamla, då) klev in i sina föräldrars vardagsrum inuti den lyxiga Beverly Hills-villan och satte 14 stycken hagelskurar i dem. Efter 15+ år av psykisk misshandel och enligt deras egen utsago sexuellt utnyttjande hade de båda sönerna fått nog. De gömde vapnen, slängde sina blodiga kläder i en sopcontainer i andra delen av staden och åkte sen tillbaka för att "hitta" sina föräldrar brutalt slaktade i sin egen TV-soffa, ringa polisen och bygga ett hållbart alibi.

Bröderna Menendez avrättade sina föräldrar och kom undan med det. Åtminstone initialt, eftersom de var sluga som få. Brottsplatsen rensades på tomhylsor, vapnen gömdes undan och deras story om var de hade befunnit sig under tiden då dådet enligt den kriminaltekniska utredningen ägde rum, stämde med vittnen och med varandras utsago. Det skulle ta ett helt år (!) innan det stod klart att deras egen psykolog och hans rabiata älskarinna spelat in samtalen som skett under brödernas samtalsterapi, och läckt dem till polisen. Bröderna arresterades, erkände och sattes i fängelse där de fortfarande sitter och möglar. Nu 53 och 56 år gamla.

Monster: Berättelsen om Lyle och Erik Menendez är Netflix andra säsong av denna påkostade dramatisering av modern tids mest uppmärksammade amerikanska mördare och efter Dahmer-säsongen har serieskaparen Ryan Murphy här valt en mer lättsam ton. Det finns en del märker här såklart, den dominanta, psykotiska fadern Jose Menendez sätt att plåga sina tonårssöner, tankarna på mord och alla de samvetskval som kommer på köpet porträtteras stilfullt av samtliga inblandade med tonen är ändå lättsam på ett vis som inledningsvis förvånade. Erik och Lyle kör runt i sin knallrosa Ford på Beverly Hills soldränkta gator, sjunger ikapp till Milli Vanillis mest spelade hits, går på gymmet, klär i ljuslila träningsoveraller och solbadar i familjens pool. Detta varvas med ilska, aggression, hat på ett vis som känns udda men välkommet för egen del då det obligatoriska mörker (tematiskt och visuellt) som den här typen av dramatiserad true crime-TV alltid förpackas i, har börjat kännas tjatigt. Detta känns lite som American Psycho möter Glamour.

Historien om familjen Menendez är fascinerande av flera anledningar och då inte minst för att bröderna var sluga som få när det kommer till dådet i sig men undanröjandet av bevis. Den äldre brodern Lyles manipulativa, impulsiva, aggressiva sätt i kontrast mot den yngre broderns mer introverta, tystlåtna och sårbara personlighet fungerar riktigt väl här tack vare välsnickrat manus och lysande skådespeleri från båda två. Cooper Koch är bäst, här, i rollen som Erik men även Nicholas Alexander Chavez gör ett bra jobb som Lyle och som tittare hamnar man i ett slags ingenmansland där jag till viss del sympatiserar med bröderna på grund av hur deras skithög till farsa behandlade dem, men även avsky mot dådet i sig och den extrema kallblodighet som de visar upp.

Det finns kontraster här som fungerar väldigt väl, inga egentliga pekpinnar mot eller för ena eller den andra sidan gällande den moraliska aspekten och frågan om "Vilka är de egentliga monstren" i denna familj, lämnas öppen även om morden i sig naturligtvis aldrig går att motivera. I nio temporaska, fängslande episoder får vi följa hela händelseförloppet, i detalj, och det känns som ett tvärsnitt ur en tid och en familj samt en rad av händelser som ekade över hela världen. Det enda jag inte riktigt gillar här är (bisarrt nog) Javier Bardem i rollen som farsgubben Jose. Han fungerar inte som den aggressiva Beverly Hills-miljonären som bevisligen hatade sina egna sönder, utan blir mer som en parodi på sin egen No Country-skurk.