Monster: The Ed Gein Story (Netflix)

"Bara en mor kan älska dig, Eddie."

Det incestuösa, manipulativt snedvridna, psykologiskt tortyrdoftande förhållandet mellan en ung Ed Gein och hans kontrollerande mor, på landsbygden strax utanför La Crosse, Wisconsin - Är var den tredje säsongen av Netflix-följetongen Monster tar avstamp. Året är 1944 och Ed hamrar ihjäl sin äldre bror Henry efter att han meddelat att han avser lämna gården, fly deras psykotiska mamma och starta ett nytt liv någon annanstans, långt därifrån. Det är där och då som mördaren Ed föds. När han för första gången inser hur busenkelt det verkligen är att undkomma lagens långa arm och leva ett liv utan egentliga skyldigheter, begränsningar, förbud, plikter eller måsten. Resten är som vi brukar säga historia - en genom åren ytterst uppmärksammad och väldokumenterad sådan om det som fortfarande beskrivs som kriminalhistoriens värsta seriemördare.

Ed Gein mördade mestadels kvinnor och en av hans mest passionerade hobbys var att stycka dem, äta deras inre organ, flå dem, tvätta huden och sy skinnklänningar av dem. Hans döda mor (som dog av en stroke kort efter att sonen Henry upphittats avliden hemma på gården) sparade han, klädd i finaste söndagsutstyrsel, i en gungstol på familjehemmets övervåning och Ed lade mer än gärna tid på att med sina hemmasydda klänningar av kvinnoskinn klä ut sig till sin egen döda mamma och uppträda små danser för hennes ruttnande lik. Nej, det blir inte sjukare än såhär. Det går liksom inte hitta sjukaste händelser i kriminalhistorien och på flera sätt ter det sig därmed en smula märkligt att Netflix väntat tre säsonger på att djupdyka i Eddies psykotiska företeelser.

Sons of Anarchy-knutten Charlie Hunnam gestaltar Ed och med tanke på hur lite jag gillar hans insats i FX-serien, Pacific Rim, The Gentlemen samt Rebel Moon - Hade jag noll förväntningar på att han skulle kunna ställa om och porträttera en djupt sinnessjuk seriemördare på ett tillräckligt intressant och obehagligt vis. Det visade sig dock redan i pilotavsnittet att Charlie mest troligt för första gången i sin karriär verkligen arbetat hårt för att gestalta en person snarare än en skrikig, överdriven karikatyr och det råder för mig inga som helst otydligheter i det faktum att han här gör sitt livs överlägset bästa roll. Hunnams porträtt att Gein är lika mörkt, ondskefullt, sinnessjukt, psykotiskt och bisarrt som det är nyansrikt och stundtals väldigt försynt. Hunnam spelar som bäst när han plockar fram de mjuka sidorna hos Ed Gein och då med en slags isande olustighet verkligen hittar kärnan i hur en sinnessjuk människa mest troligt fungerar. Ofta minns han inte vad han faktiskt gjort. Sällan gör han något ur rent ursinne utan är snarare kalkylerad och lugn, vilket bara förstärker känslan av obehag.

Minst lika bra är Suzanna Son i rollen som Eds flickvän Adeline Watkins. Deras förhållande inleds över en milkshake där båda ser något... Udda och onormalt hos varandra, varpå en romans inleds och i slutändan ett slags helsjukt samarbete där den fotografiintresserade Adeline tar bilder av de motorsågsstyckade lik som Ed hängt upp i sin egen lada. Kemin mellan Suzanna och Hunnam är lysande och de målar upp en relation som är proppad med mörker och märkliga tolkningar av det en icke-psykotisk seriemördare skulle se som sociala normaliteter. Det finns djup här, en slags omvänd mänsklighet porträtterad med utmärkt fingertoppskänsla och tillsammans med fantastiskt foto och suverän klippning byggs många av de tätaste scenerna upp enbart av försiktig, tempomässigt lugn dialog proppad av underliggande nerv och intensitet. The Ed Gein Story är tight så in i norden och inget lämnas åt slumpen eller har lämnats kvar på klippbordet som inte driver berättelsen framåt. Det finns inget fluff här, enligt mig, bara en djupt otäck och fascinerande inblick i tankegångarna hos tidernas kanske värsta seriemördare.

Att Ed Gein och hans många mord agerade inspiration till Alfred Hitchcooks Psycho vet vi såklart. Den brittiska filmmogulen gjorde under 60-talet ingen hemlighet av att han fascinerats djupt av den då fängslade mördarens förhållande till sin ruttnande mor och byggde såklart upp hela historien om Norman Bates baserat på den. Även Tobe Hooper baserade stora delar av Motorsågsmassakern på historierna om Geins blodiga avrättningar och karaktären Leatherface är helt baserad på Gein och mordet på två stycken vilsna jägare som han motorsågsstyckade i sin lada, med ett av sina mordoffers flådde ansikten fastspänt över sitt eget. Två av avsnitten här (av sammanlagt åtta) kretsar kring produktionen av Psycho samt Motorsågsmassakern vilket är en vågad väg att gå och skulle kunna raserat den nerv som Hunnam byggt upp i rollen som Gein, men showrunnern Ian Brennan navigerar detta snyggt och bygger en berättarstruktur som känns överraskande fräsch och ombytlig.

Jag gillade Monster-säsongen om Jeffrey Dahmer och tyckte att Menendez-omgången var helt okej medan Ed Gein och berättelsen om hans många mord, står sig som höjdpunkten i denna sotsvarta följetong. Om du har mage nog för att se när någon karvar ut hjärtat på sitt mordoffer och kokar det till middag, bör du med andra ord absolut kika in det här.