Mr. McMahon (Netflix)

Vad göra när fiktionen blandas ihop med verkligheten och man som historieberättare och mediapersonlighet inte längre vet vad som är vad? De flesta skulle såklart försöka ta ett steg tillbaka, återfinna fotfästet och arbeta fram tydliga riktlinjer för vad som är vad och vilken "persona" som ska synas var, och när. Inte WWF/WWE-bossen Vince McMahon, dock. Han omfamnade det faktum att wrestlingpubliken såg honom som en makthungrigt skoningslös skurk till VD och lät det så så långt att han bevisligen knappt själv visste var gränsen gick mellan brottarstjärnan Mr. McMahon och personen Vince McMahon. Här tar Tiger King-producenten Chris Smith avstamp i vad som är en av de mest fascinerande dokumentärserierna på flera år.

Jag minns min första kontakt med WWF: World Wrestling Federation. Detta var 1987, jag var nyss fyllda nio och min klasskompis (som hade en parabol på taket och därmed var coolaste katten i hela kvarteret) visade mig när Hulk Hogan under Wrestlemania lyfte upp den gigantiske Andre the Giant och slungade ned honom i marken. Jag var i chock. Hypnotiserad av det svettigt brutala våld jag precis bevittnat och efter detta; Ett nyblivet, passionerat wrestlingfan. Åren som följde präglades för egen del av WWF. Jag svalde rubbet. Rick the Model Martel. Macho Man. Mister Perfect. Hacksaw. Yokozuna. Bret Hart. Hulk Hogan. Ultimate Warrior... Jag slukade allt som sändes och var i början av 90-talet så investerad i de "storylines" som Vince McMahon och hans inoljade cirkusbrottare att jag knappt pratade om något annat.

Idag är situationen såklart annorlunda. Jag är inte det minsta intresserad av "pro-wrestling" vare sig det står AEW, TNA eller WWE längst nere i högra hörnet och har nog inte sett mer än någon ynka minut de senaste 20 åren. Jag har trots detta såklart knappast missat det faktum att WWE-ägaren och brottningsmogulen Vince McMahon försatt sig själv i en minst sagt knivig sits under de senaste två åren, åtalad och anklagad för såväl våldtäkter som sexuellt ofredande och människohandel. Och här har Netflix bevisligen snubblat över en stor, glimrande guldklimp.

Detta eftersom inspelningen av de intervjuer som utgör grundpelare i dokumentärserien Mr. McMahon inleddes redan 2021. Vince är tydlig i starten av den första intervjutimmen att han inte är särskilt bekväm med att prata om sig själv och sin egen personlighet, om hur han alltid blickar framåt, känner sig obekväm med ett retrospektivt synsätt och inte vill gå in för mycket på företagets historik heller eftersom det finns händelseförlopp och incidenter som inte är "safe for TV". Det han då såklart inte vet är att han dryga 18 månader senare ska stå anklagad och åtalad för flertalet brott, inklusive våldtäkt, sexuellt ofredande och människohandel och att det förbehåll han inledningsvis uttryckte naturligtvis redan fungerat som det första rejäla spadtaget i grävandet av hans egen grav.

Resten är en djupt, djupt fascinerande resa ned i magsäcken på ett ytterst dysfunktionellt konglomerat till bolag som under 40+ års tid dominerat underhållningsformen och från kontrollrummet styrts med absolut järnhand av en maktgalen, girig, kompromisslös, fulspelande dåre till man. Netflix är dock noggranna med att låta mig som tittare sluka hela bilden innan de dömer och även de som älskar Vince får komma till tals på samma sätt som hans kritiker vilket tillsammans med allt knarkande, alla självmord, dödsfall, steroider och utnyttjande av kvinnor bygger en borg av tvivelaktiga moraliska värderingar, bristfällig logik, lögner och falskspel vilket i slutändan kulminerar i avslutning som lämnade mig berörd, fascinerad och äcklad.

För han är ju å ena sidan bevisligen ond, Vince McMahon. Ondska, personifierad. Bitvis galen, säkert. Han utnyttjar, urholkar, krossar och grisar sig fram på ett vis som får honom att framstå som en gammal filmskurk, allt medan han även definierar sina egna framsteg på ett vis som gör att vi bara måste titulera honom som en av tidernas främsta promotors. Mycket av det han genom åren gjort, många av hans övergripande beslut har ju för WWF/WWE varit briljanta och medan The Rock, smörig och inställsam, förklarar exakt varför han är så fantastiskt bra - får vi träffa en nedslagen, trött Bret Hart som vänder på steken och ger en helt annan sida av sin forne chef.

Om jag ska gnälla på något så är det väl just det att Netflix inte riktigt kommer innanför skinnet på Vince på det sättet som de kanske borde ha gjort. Vi får alla se varför, och det bygger helt klart mystik runt denna hatade man och affärsman. Jag hade dock velat se lite mer om "mannen" och kanske lite mindre om affärsmannen. Jag kan även känna att det saknas bikter och insikt i de offren som Vince genom åren skördat men på det stora hela är detta något av det bästa som Netflix gjort sedan Tiger King. Oavsett om du gillar pro-wrestling eller ej - måste du kika igenom Mr. McMahon. För det han under sin livstid byggt upp är på flera sätt en inte så smickrande och hårt repeterad miniversion av USA:s kultursfär. Intensiv, explosiv, högljudd, färgstark, överdriven, lögnaktig, storslagen och framförallt fake.