Ronja Rövardotter (Netflix)

Astrid Lindgrens sista bok är också mest troligt hennes bästa och jag kommer aldrig att glömma hur speciellt det var när min mormor läste igenom den för mig som sjuåring. Jag var hypnotiserad. Fast. Älskade historien om den rebelliska rövardottern och kampen om Mattisborgen, och när den filmatiserades ett år senare, var jag en av de som såg den om och om och om igen. Ronja är inte bara en fantastiskt levande, vacker, spännande saga dränkt i helsvensk naturromantik - det är en av de där barnböckerna som aldrig förenklar, fördummar eller förolämpar sin publik med mjuka landningar och en sölig sensmoral. Astrid hade förmågan att blanda en barnslig lekfullhet, nyfikenhet och upptäckarglädje med mörker, död, saknad, oro och alla andra högst mänskliga känslor på ett vis som nästan ingen annan svensk barnboksförfattare bemästrat sen dess.

Mörkret i Ronja Rövardotter är verkligen något som Netflix (i grunden Viaplay då detta var deras produktion, initialt, som sedan såldes till streamingjätten) tagit vara på och valt att expandera. Storyn från boken är här intakt men den har byggts ut och känns klart mer expansiv än vad jag hade förväntat mig, allt för att kunna göra två säsonger av Astrids barnsaga och blanda in långt fler karaktärer än de som finns med i bokförlagan.

Alla vet vi hur grundsynopsis ser ut. Blixten slår ned i Mattisborgen, rövarpackets hemkomst, samma natt som dottern Ronja föds. Vid tio års ålder sätts hon sen på prov för att överleva Mattisskogen på egen hand och lära sig tampas med alla de faror som lurar där ute bland barrträden och under hennes skogsturer stöter hon på pojken Birk vars rövargubbe till far flyttat in i den västra delen av den numer tudelade borgen, något som leder till hätska gräl rövarpacken i mellan och en hemlig relation mellan två jämnåriga barn, ensamma i en gigantisk skog som är fylld av dödliga faror. Originalfilmen från 1984 ter sig idag mer som ett folklustspel än något annat. En relativt småskalig pjäs om en dotters revolt mot sin smygneurotiske, skrikiga och kontrollerande far. Netflix version är helt klart det, men även något mer.

Det finns en stad med i denna version, också. En stad vars borgmästare spelas av ingen mindre än en barskt sammanbiten Pernilla August som på inrådan av stadens slapphänte lagman hyr in två stycken kringresande legoknektar för att sätta hårt-mot-hårt mot de fräcka rövarna som norpar så gott som varenda leverans på väg in mot staden. Tanken är som sagt att expandera Astrids berättelse och låta sagan om Ronja bli till något mer. Inspirationen har bevisligen hämtats i princip uteslutande från Game of Thrones och tonen är klart mörkare än vad den är i bokförlagan. På ett sätt är det enkelt att uppskatta hur regissören och showrunnern Lisa James Larsson hållit sig till Astrids märkvärdiga form av berättande och hur Netflix version av Ronja inte räds ämnen som död, saknad, svält och rättvisa på ibland brutala sätt (för att vara ett barnprogram). Det går samtidigt inte att komma från att delar av mig ser utbyggnaden av själva berättelsen som onödig.

Ronja Rövardotter (boken) är ett mästerverk. Ett odödligt, litterärt storverk vars tematik och dynamik mellan karaktärer aldrig behövde vara eller bli något annat än vad den alltid varit. Det behövdes ingen surmulen borgmästare i särk. Det behövdes ingen lagman och inga legoknektar, ingen inblick i hur knektarna förbereder sig inför strid med rövarna och ingen insyn i hur Vildvittrorna bor. Mycket av det som lagts till känns för egen del som utfyllnad och på det sätt som man försökt förstärka delar av berättelsen för att delvis ändra tonen, är inget som jag direkt gillar. Ronja var från första början, och har naturligtvis därmed alltid varit, en feministisk berättelse. Den starkaste karaktären i Mattisborgen är inte rövarhövdingen Mattis utan hans fru, Lovis, var fasta men kärleksfullt lugna hand styr hela gruppen. Den näst starkaste karaktären i hela sagan är dessutom vare sig Mattis, Birk eller Borka utan faktiskt Ronja var rebelliska syn på sin fars leverne och hennes jakt på en egen identitet, såklart står i fokus.

I Netflix version, som i så mycket av dagens kultur, slår detta dock över. Tyvärr. Mattis är endast aningen mer neurotisk än i bokoriginalet men Borka är en hustrumisshandlade och barnhatande svin, lagmannen är en aningslös och rädd fjant som blir kroniskt utskälld av den burduse borgmästaren spelad av Pernilla August. Tillkommer gör det faktum att legoknektarna (iklädda sotsvarta Nazgûl-rustningar) båda spelas av kvinnor samt att Birk aldrig käftar tillbaka mot Ronja som han gör i boken samt i originalfilmen. Istället är han tystlåten och beundrar Ronja på säkert avstånd medan Rövardotterns glåpord haglar åt hans håll - något som får hela temat med Astrids inbyggda feminism att slå över. Det blir för mycket och det är i grunden inte riktigt såhär som boken är skriven.

I samma veva är det enkelt att uppskatta rollsättningen som minus Christopher Wagelins Mattis (han gör sitt yttersta och tar i från tårna men Mattis känns här som en ganska platt karikatyr på bokversionens figur) är lysande. Kerstin Linden är perfekt som Ronja. Krista Kosonen är perfekt som Lovis precis som att Sverrir är perfekt som Borka. Johan Ulvesson gör dessutom en riktigt bra Skalle-Per som känns mer trovärdigt samlad och mindre som en regelrätt tokgubbe än i 80-talsfilmen. Det är också enkelt att uppskatta samtliga produktionsvärden här och det märks att detta är en av de mest kostsamma TV-produktionerna i svensk historia. Skogarna är levande, fotot urläckert, borgen ser strålande ut precis som kostymarbetet, vapnen, hästscenerna, Vildvittrorna och effektarbetet bakom samt musiken - som är storslaget massiv och dränkt i atmosfär och känsla. Det är för mig också härligt att känna igen sig i flertalet av skogsmiljöerna som finns här i Jämtland, i området där jag delvis växte upp.

Detta är som du märker något av en mixpåse för egen del. Skådespeleriet och produktionsdesignen inklusive ljudet, effekterna och fotot är verkligen av yppersta toppklass och där går det inte göra annat än att applådera det som Viaplay / Netflix åstadkommit. Ronja 2024 känns som en fullstor, svindyr, internationell satsning snarare än det folklustspel som originalfilmen (från 1984) ter sig som. Det är också enkelt för mig att se förtjusningen i mina barns ögon (nio samt sju år gamla) när vi kikat igenom de sex avsnitt som nu släpps, eftersom detta i grunden är en minnesvärd och spännande saga om att växa upp, om att gå sin egen väg. Jag hade dock gärna sett att man inte tvingade fram utökad feminism här, likt ett överhängande mantra, då temat redan var tydligt och välbalanserat i grundhistorien (det handlar ju som sagt om starka kvinnor, och har så alltid gjort - det hade inte behövt mer av det för det slår över) och jag hade gärna skippat hela partiet om borgmästaren, lagmannen och de svamlande legoknektarna som bara känns som onödig utfyllnad.