Scott Pilgrim Takes Off (Netflix)

Få serietidningar har lämnat ett lika betydande avstamp i mitt liv som Bryan Lee O'Malleys charmerande och tillika nördiga kärlekshistoria om den värdelösa dagdrivaren Scott Pilgrim. En regelrätt nolla utan vidare framtidsutsikter eller egentliga mål och vars vardag tillbringas antingen i sin kompis lägenhet där han gjort sig olustigt bekväm, eller repande med sitt punkrockband The Sex Bob-ombs.

Allting förändras när han hamnar på kollisionskurs med den mystiskt förtrollande Ramona Flowers, gnistor flyger och det är kärlek vid första ögonkastet. Passionerat intensiv på det vis man ofta bara får chans att uppleva en eller två gånger under sin livstid. Problemet är dock att hans drömmars tjej har ett mörkt förflutet, fylld av onda ex-pojkvänner som i tur och ordning nu måste besegras, den ena mer kraftfull än den andra.

Det är i varje fall historien alla vi fans av O'Malleys serier är bekanta med, och när det tidigare i år utannonserades att Netflix skulle släppa en miniserie baserad på Scott Pilgrim. Ja, då slog våra kollektiva nörd-hjärtan bakåtvolter av euforisk lycka. Och visst har det tagit sin lilla tid, närmare 13 år för att vara exakt - efter det att Edgar Wright förärade världen med sin charmerande live-action filmatisering.

För det råder ingen som helst tvekan om att Scott Pilgrim vs. the World var ett hantverk stöpt i genuin passion för dess förlaga, och Wright lyckades väldigt väl med att fånga inte bara den typiskt kanadensiska sidan av serien utan även dessa absurda premiss. Men med det sagt så saknades också stora portioner av O'Malleys originalberättelse, medan andra var påtagligt rumphuggna, något som nu Scott Pilgrim Takes Off i varje fall på pappret ämnar att korrigera.

Det blir dock snabbt tydligt att så ej är fallet, och när eftertexterna tillhörande den första episoden rullar till tonerna av Anamanaguchi så sitter man där som ett kolossalt frågetecken och undrar, vad var det egentligen som hände? För Netflix har varit både smarta och lömska, i hur de valt att marknadsföra Scott Pilgrim Takes Off. Materialet som visades på förhand skvallrade aldrig om de fundamentala förändringar som väntade oss.

Men som O'Malley själv beskrivit det så var han i behov av att få berätta något nytt, sätta lite spinn på Scott Pilgrims äventyr och bokstavligen vända upp och ner på allt som vi fans trodde oss veta. En del kanske inledningsvis känner en viss besvikelse, för detta är en helt ny tolkning av materialet som skiftar fokus, i varje fall inledningsvis, bort från Scott till förmån för Ramona Flowers som nu får en långt mer central roll.

Det är lika smart som det är överraskande och förtäljer istället en helt annan berättelse i Scotts frånvaro. För när han under märkliga omständigheter förlorar sin första konfrontation mot en av Ramonas många onda ex-pojkvänner och kidnappas till en alternativ dimension, så blir det upp till henne att nysta ut sanningen bakom mysteriet vem som ligger bakom det hela, och varför?

Händelsen tvingar Ramona att bemöta sitt förflutna och konfrontera sina ex på ett oväntat känslomässigt vis, för även om allas absurda och överdrivna drag självfallet är kvar och intakta, så känns de nu långt mer nyanserade. Där finns plötsligt lite mer mening bakom kaoset som plötsligt inte bara presenteras som svart eller vitt, utan i gråtoner. Det skapar också en del nya, hysteriskt underhållande situationer som får en att vika sig dubbel av garv.

På många sätt är det lika mycket av ett kärleksbrev till O'Malley hängivna fans likväl som ren och skär djävulskap. Briljant och bländande vackert med den japanska studion Science Saru bakom spakarna, men också något som skapar en rejäl tröskel för de ej redan invigda. Kreativiteten sprudlar och animationerna får serien att kännas som sprungen direkt från tidningssidorna. Magiskt är bara förnamnet.

Kombinerat med en stjärnspäckad ensemble av återvändande skådespelare med Michael Cera i spetsen tillsammans med bland annat Chris Evans, Brie Larson och Mary Elizabeth Winstead, så känns allt trivsamt bekant och fungerar som ett tryggt ankare i det frenetiska berättartempo som Scott Pilgrim Takes Off dukar fram. Det är ett utsökt komplement till originalserien som expanderar på och fördjupar allt med serien vi redan älskar.

Det är en djupdykning i många av karaktärerna som därtill även korrigerar och bemöter en del av den kritik serien fått för sin bitvis endimensionella presentation. Man skulle kunna säga att Scott Pilgrim nu vuxit upp, ter sig som mindre naiv och vågar ta ut svängarna på ett sätt som serien tidigare inte haft möjlighet till, och det är svårt att inte älskar varje liten sekund av detta visuella likväl som känslomässiga fyrverkeri.

Fartfyllt, normbrytande, emotionellt laddat och pepprat med fullständigt makalösa animationer så står Scott Pilgrim Takes Off för vad i mitt tycke är årets i särklass bästa animerade serie. Den mer samtida prägeln är en sällsamt välkommen djupdykning som kom lite från ingenstans och för oss redan inbitna, vi som är bekanta med O'Malleys originalberättelse så är Scott Pilgrim Takes Off inget annat än en ren och skär uppenbarelse. Utsökt i varje aspekt och så full av liv, glädje och reflektion att man bara baxnar.