Seb VS Hamster #5: Fyrtal i Neo Geo!

Japp, det är dags igen! Jag sitter här med en arkadsticka på kaffebordet, vars spak knakar i takt med mina åldrade leder... Det är en ny vecka och ett knippe nya arkadspel och själen törstar - som alltid! - efter pixelperfektion. I den här artikelserien går jag igenom gamla arkadspelsklassiker som fått återutgivningar till moderna format. Utgivaren Hamster (ja, de heter faktiskt så...) har slitit i åratal med att ge nytt liv åt hundratals gamla arkadspelspärlor så... Vi har en hel del att gå igenom, kära vänner!

Den här veckan tar vi en titt på fem spel som alla bär den där distinkta känslan av rökig arkadhall och vars svårighetsgrad är lika explosiv som den mest flimrande av CRT-skärmar. Det är återigen dags att besvara den livsviktiga frågan; HÅLLER DE ÄN?!

Men först ett Björn Ranelid Moment:

I neonets sakrala skymning stod vi som pilgrimer,
inför arkadhallens altare av damm, nikotin och elektricitet.
Varje mynt vi offrade till maskinernas glupska munnar,
var en bön till ett Capcom, Taito eller Konami som inte älskade oss tillbaka.

Åh, dessa pixelperfekta underverk till spel,
dessa obarmhärtiga evangelier som löddes på PCB.

Nu är arkadhallarna tysta som graven,
men ibland hör jag ännu myntets fall genom mörkret,
och då vet jag att barndomens hjältar fortfarande lever,
på högsta svårighetsgraden i minnets arkadhall.

Nu kör vi!

Waku Waku 7 (1996)

Waku Waku 7 golvar mig direkt med hur fullständigt ofiltrerat det är. Det här är ett fightingspel som inte tar sig själv på för stort allvar. Istället kastar det sig huvudstupa ner i anime-träsket och bara skriker av glädje och vägrar komma upp igen. Karaktärerna är absurda, till och med för en genre som är känd för sin utflippade karaktärsdesign. Vi har till exempel: Totoro-kopian Mauru, Indiana Jones-hallicken Dandy J, ett psykotiskt hembiträde och - så klart - en 14-årig skolflicka som letar efter kärleken. Med kaninöron. I en leotard. Because Japan.

Det är, kort sagt, helt jävla bonkers!

Men bakom den där sockersöta j-poppiga ytan döljer sig också ett förvånansvärt tekniskt kompetent slagsmålsspel. Slagen har tyngd, tajmingen är viktig och det finns en tydlig risk/reward-struktur i att spela offensivt eller defensivt. Det är absolut inte lika polerat som de absoluta klassikerna, men Waku Waku kompenserar detta med personlighet och utstrålning i överflöd. Animationerna är dessutom fantastiska - överdrivna, flytande och fulla av små härligt pixliga detaljer som gör varje rond till ett visuellt spektakel.

Ibland blir det lite rörigt, med alla specialattacker och projektiler och flams som fyller skärmen till bristningsgränsen. Karaktärerna är inte alltid helt balanserade heller, om man säger så. Men det är också en del av charmen här. Waku Waku 7 aspirerar inte på att vara det perfekta eller mest polerade fightingspelet - men det är absolut ett av de mest underhållande!

Last Resort (1992)

Från färgglad animeexplosion till stålgrå rymd. Med Last Resort byter vi ton fullständigt. Här finns ingen humor eller ironi - bara en kall, mekanisk värld där varje misstag kostar dig dyrt.

Det här är ett spel som kräver fokus, att man släcker lampan och hänger sig helt åt det som händer på skärmen. Det mest intressanta med Last Resort är samspelet mellan ditt rymdskepp och din lilla hjälpreda, som kan absorbera skott och hjälpa till med att panga fiender. Eftersom du kontrollerar två skepp samtidigt krävs ett annorlunda tänk än i många andra shmups, vilket gör det till en mer strategisk upplevelse. Du kan inte bara reagera på vad som händer i nuet, du måste förutse det. Last Resort kräver att du placerar ditt skepp och din hjälpreda rätt, tajmar skott och defensiv och - lättare sagt än gjort - behåller lugnet medan skärmen fylls av fiendeprojektiler.

Framtoningen är återhållsam, nästan klinisk. Samtidigt som det finns en industriell tyngd i designen som genomsyrar alltifrån bakgrunder till fiender så kan jag ändå inte skaka av mig känslan att det nästan blir för många nyanser av brunt och grått. Det är också långsammare än många andra shooters. I sina bästa stunder, när allt klickar och jag är i samklang med min hjälpreda, så sugs jag in i det långsammare och mer metodiska tempot. Det finns en spelmässigt djupare nivå av kontroll och strategi här, men det kräver mycket tålamod och engagemang för att komma dit.

Thunder Cross (1988)

I Thunder Cross är det högt tempo från första sekund! Explosioner, fiendeformationer och power ups kastas mot dig i en strid ström och det är bara att hänga med - eller stirra Game Over-skärmen i vitögat.

Det finns en direkthet här som är svår att inte älska. Kontrollen är tajt, vapnen känns distinkta och varje uppgradering gör en rejäl skillnad. Det här är den typen av shoot 'em up där du snabbt känner dig kraftfull och blastar sönder fiender på parad - ända tills du dör och obarmhärtigt behöver dunka in fler imaginära femkronor! Flytet i Thunder Cross är speciellt. Med rätt vapen och uppgraderingar känns det nästan för enkelt, men det räcker som sagt med bara ett misstag för att allt ska falla isär... snabbt! Och plötsligt står man där (eller flyger) med en ärtskjutare till startvapen och en hel skärm full med fiender som hungrar efter lammkött.

Det är brutalt, men också rättvist. Du får allt du behöver och mer därtill, men det finns inga genvägar utan du måste verkligen nöta för att komma någonvart. Jag hade riktigt kul med Thunder Cross. Det är svårt att sätta fingret på vad det gör så bra, för det är ändå ett lite äldre shmup som saknar en del djup och variation i jämförelse med modernare spel i genren. Men samtidigt är det bara så förbaskat välgjort och röjigt att det symboliserar arkadgaming i sin renaste form... Lätt att förstå, svårt att bemästra!

Magician Lord (1990)

Det är ofta jag testar spel i den här artikelserien som är svåra, men Magician Lord är inte bara ett spel som är svårt - det är ett spel som vill dig illa. Jag hade aldrig spelat det här tidigare, men slås snabbt av att det nästan är provocerande hur det designats för att bryta ner spelaren till en osammanhängande, svärande AVGN-kopia. Nivådesignen ger ofta intrycket mer av fällor än genomtänkta utmaningar, och även om man spelar som en magiker känner jag mig aldrig särskilt mäktig eller kraftfull.

På pappret låter det ju dock bra - en actionplattformare där du kan transformera dig till olika former, var och en med sina unika styrkor och svagheter. Problemet är att det är frustrerande svårt, med en stel kontroll som kräver mer pixelperfekta hopp av spelaren än vad den är kapabel till. Magician Lord är ett spel som kräver ett jäkla tålamod och envishet, för att komma någonvart. Har du vad som krävs så är det en helt OK actionplattformare för sin tid, men personligen skulle jag hellre trolla bort mig själv än att köra om det här igen.

Pulstar (1995)

Vi avslutar denna veckan med Pulstar, en slags andlig släkting till R-Type. Tempot här är långsamt, nästan kvävande, och varje fiendeplacering känns metikulöst uträknad för att placera spelaren i så knepiga situationer som möjligt. Pulstar är ett långsammare skjutarspel precis som Last Resort, där fokus snarare ligger på att memorisera banornas pussel snarare än att improvisationspanga dig igenom dem.

Visuellt imponerar det, särskilt med tanke på hårdvaran. Det finns ett djup och en inbjudande detaljrikedom i bakgrunderna och en tyngd i de förrenderade animationerna som ger spelet en säregen identitet. Det känns massivt med sina åtta banor, varav de fyra första går att spela i valfri ordning. Ett stort pluspoäng måste delas ut till den fantastiska ljudbilden. Den navigerar snyggt mellan mer poppiga melodier och rejält spejsade, utomvärldsliga grejer - ett sant nöje att lyssna på! Pulstar känns som ett spel jag borde fastna mer för än jag hittills gjort, men kanske är det ett spel som växer på en med tiden.

Veckans bästa arkadspel: Waku Waku 7

I god konkurrens med Thunder Cross, men i slutändan måste jag ändå säga att Waku Waku 7 varit det spel jag haft roligast med den senaste veckan. Flerspelarläget med ungarna har bjudit på en del riktigt episka bataljer i all sin absurditet - samt många, många garv! Det är svårt att toppa ett spel med så här mycket charm, personlighet och ren och skär galenskap. En riktig höjdare från anrika Sunsoft!

- Seb VS Hamster #1: Super Mario och pengahungriga anime-tjejer
- Seb VS Hamster #2: Dubbelt upp med Ridge Racer!
- Seb VS Hamster #3: Det blir golf, drakar och knytnävsslagsmål
- Seb VS Hamster #4: Arkadhallens bortglömda freaks