Senna (Netflix)

Bara en sån sak som att Netflix lade närmare 40 miljoner kronor (totalt) på att låta den Argentiska bilbyggaren Crespi Autosport konstruera, från scratch, 22 stycken superikoniska Formel 1-bilar för att kunna filma dem på nära håll och utan förbehåll, är värt en honnör. Den biten älskar jag med den här serien. Synd bara att bilarna syns för lite och att fokuset på ingenjörskonsten inom sporten där Ayrton blev en superstjärna - är så snålt tilltaget.

Netflix dramatisering av Ayrton Sennas tumultartade liv som Formel 1-sportens näst mest tävlingsinriktade, fanatiska förare någonsin (ingen slår Schumi på fingrarna här) är baserad på det vi redan vet och fått se i flertalet dokumentärer genom åren. Ayrton började som alla andra F1-stjärnor i go-kart där han snuvades på världsmästerskapen efter en minst sagt snopen regeländring (i sista sekund), han kämpade sig tillbaka, fick ett kontrakt inom Formel Ford och slog sig sen hela vägen upp till F1 där han skrev historia. Detta innan han tragiskt nog dog i en racingolycka i maj 1994 då ett hjul som lossnat efter en våldsam krasch på Imola fick det i bakhuvudet och avled omedelbart.

Vi kan alla historien. Alla vi som gillar racing och motorsport vet såklart om många av de delar som denna serie målar upp också och där i ligger för mig merparten av problemen, här. Senna (Netflix) målar med för breda penseldrag och blir ett alldeles för generellt porträtt av en av motorsportens absolut största stjärnor. Vi får inte lära känna mannen, snarare en slags nidbild. Vi får ingen insikt i bilbyggandet eller i Sennas olustiga förmåga att ställa in bilarna alldeles perfekt. Vi får heller ingen insikt i teamen han körde för, de interna stridigheterna eller i utvecklingen av motorer och chassin. Vi får faktiskt inte veta någonting, här, utöver de största klyschorna rörande Ayrtons liv.

Detta är synd. Ännu mer synd är det att racingsekvenserna är så medelmåttiga som de är. Trots att Netflix lade 40+ miljoner på att från grunden bygga Sennas mest ikoniska tävlingskärror låter de vare sig racingen eller bilarna tala för sig själva. Istället märks det att man under inspelningen kört kanske 80 km/h snarare än 280 km/h och sen försökt bygga tempo samt intensitet genom att klippa 900 000 gånger per scen. Den här serien försöker verkligen vara en sydamerikansk version av Rush, men misslyckas. I Ron Howards underbara porträtt av rivaliteten mellan Lauda och Hunt fick vi känna människorna bakom ratten, vi fick veta mer om deras drivkraft och deras innersta tankar och ambitioner. Racingen var kvick, nervigt spännande, skickligt regisserad och berättade en story i sig. Inget av det finns egentligen med i Senna, tyvärr.