Shogun (Disney+) [E01-08]

Jag är inte lika lastgammal som de antika gamla gamlingarna Måns och Mäki, vilket innebär att jag aldrig har haft nöjet att se Shogun - en märkvärdig 80-talsshow om den första engelsmannen att sätta sin fot i Japan och som sedan blir samuraj. Jag har heller inte tagit mig för läsa James Clavells älskade roman med samma namn, eftersom jag gärna läser Twilight-böckerna minst två gånger per år. Däremot har jag definitivt haft nöjet att avnjuta ett av årets maffigaste TV-upplevelser i form av årets nyversion, som i Sverige landar på Disney Plus.

Handlingen? Osaka är på gränsen till inbördeskrig när vi först möter våra portugisiska, engelska och japanska karaktärer. Gamar och byråkrater cirkulerar länsherren Toranaga, som inväntar döden från sina politiska fiender - Osakas rådsförsamling - fram tills den trotsige engelsmannen Blackthorne spolas upp på de japanska stränderna och blir Toranagas bricka i ett utsökt politiskt maktspel. Väl i Japan blir Blackthorne inte bara Toranagas bundsförvant, han får också sitt hjärta belägrat av den vackra tolken Mariko.

För den som har saknat ett brutalt drama med medeltida smak sedan Game of Thrones förgyllde folks vardagskvällar kommer att känna sig som hemma här. Spionage, konspirationer, svärdvåld, passion och otaliga intriger står på menyn i denna lyxigt förpackade mastodont-show, som hugger till tittaren med sitt knastriga foto, läckra scenografi och historiska realism. Det är svulstigt och påkostat på ett sätt som gör det att det lätt kliar i fingrarna: man vill bara trycka på "Nästa episod"-knappen så fort ett avsnitt lider mot sitt slut. Några digitala greenscreen-effekter (och digitalt blod) till trots är Shogun en visuell njutning i sin filmiska framställning.

Förutom atmosfären är skådespelarvalen också väldigt lyckade. Cosmo Jarvis är härligt gruffig som seriens "fish out of water"-karaktär som försöker navigera sig genom japanska värderingar och kulturella kontraster (även om skrikandet kan bli lite tjatigt i längden), och nyzeeländska Anna Sawai fungerar mycket bra som det lugna vattnet till Jarvis gnistrande eld. Det är dock tungviktaren Hiroyuki Sanada som skiner mest här som den sympatiske länsherren med ett sinne för humor och några äss i sin kimono. Den legendariske Sanada är den som håller ihop storyn med sitt lugn och mänsklighet, och det är ofta där man som tittare vill behålla sitt fokus. Han bär världen, och serien, på sina stadiga axlar.

Det blir samtidigt mycket korridorprat á la Game Thrones och förutom pratigheten har tempot också en tendens att halta när man fastnar hos mindre intressanta karaktärer och det finns något enstaka avsnitt här och där som inte alltid driver handlingen framåt. Ibland förde serien tankarna till exempelvis medelmåttiga Game of Thrones-utmanaren Marco Polo sett till snårigheten i intrigen och lite platt dramatik, men skillnaden här är att man faktiskt bryr sig om karaktärerna och maktkampen i Shogun. Även om tempot haltar är berättandet tålmodigt och man uppskattar de lager som finns i världsbyggandet. Det finns gott om lager och vändningar som gör Shogun till en självklar TV-favorit till den stundande våren.

Med det sagt har jag bara fått se åtta av tio avsnitt än så länge, så betyget blir tillfälligt fram tills den storslagna finalen släpps. Hittills kan jag dock konstatera att Shogun är ett häftigt och stundtals mäktigt TV-äventyr som visar god potential att avslutas med flaggan i topp om man fortsätter att fokusera på rätt element. Shogun får premiär hos Disney Plus den 27 februari.