Squid Game S2 (Netflix)

Jag älskade Squid Game. Eller ja, jag älskar Squid Game, den första säsongen. Jag är en av de som mer än gärna kallade (och "kallar") den för briljant och har sett om samtliga avsnitt tre gånger sedan premiären på Netflix för drygt tre år sen. Jag är dock inte en av de som applåderade eller firade när serieskaparen Hwang Dong-hyuk meddelade att han var i full gång med att bygga vidare på sin blodiga historia eftersom jag anser att Squid Game S1 var allt som behövdes. Den innehöll en början, ett klockrent motiv, starka karaktärer, vasst berättande, perfekta tempoväxlingar och ett tillfredsställande slut. Men som Hwang Dong-hyuk själv sagt i intervjuer... Behöver vi alla lön för vår möda och så även han. Drivmedle4t bakom skapandet av Squid Game säsong två har varit pengar och enbart pengar. För detta är i grunden inte mycket till "fortsättning av storyn". Det är snarare en rätt platt och poänglös upprepning.

När säsong tv å drar igång lever en ärrad, emotionellt söndertrasad och hämndlysten Seong Gi-hun i avskildhet, alla hans vinstmiljarder har delvis använts till att bygga upp en vapenarsenal samt till att köpa information som gjort att han för fulla muggar försöker jaga rätt på de som finansierar och anordnar spelen. De ska stå till svars för vad de gjort och spelen ska avslutas och elimineras för evigt, menar han och tillsammans med överlevaren Hwang Jun-ho och Front Man sätter han efter de ondskefulla krafterna bakom de dödliga bläckfisklekarna.

Säsong ett var såklart en slags minisatir på hur samhället fungerar. Ett socialpolitiskt inspel om människans mest primitiva natur och ett blodigt porträtt på vår arts överlevnadsinstinkt. Det var lika blodigt och allvarligt som det bitvis var tramsigt och roligt, på ett väldigt säreget vis. Säsong två innehåller inget av det där. Determinismen och satiren har ersatts av fatalism. Hwang Dong-hyuks en gång så nyanserade och knorrigt originella berättande har den här gången i stort sett enbart bytts ut av märkt allvar och blod. Och jag förstår hur han resonerat. Finns det inte särskilt mycket mer karaktärsutveckling eller "riktig" story att ta av, ös på med mängder av action och blod istället för att försöka blända tittarna.

Jag känner mig inte bländad. Tempot är ojämnt, det saknas originalitet i karaktärerna här och snudd-på allt känns som en upprepning utan egentligt existensberättigande. I ett avsnitt lyckas deltagarna få tag på automatkarbiner och det skjuts automateld i 31 minuter, nonstop, vilket såklart har lite och ingenting med Squid Game att göra och det är där jag hamnar. Medan säsong ett var sylvasst och finurligt skrivet är detta en trubbig slägga av klent motiverad fatalism som förvisso kan roa för stunden man inte ens är i närheten av lika minnesvärt och märkvärdigt som den första omgången av dessa dödliga lekar. Det ska dock sägas att stora delar av de nya lekarna som tillkommit och designen av dessa "rum", är fullständigt briljant. Produktionsdesignen ser ut att ha kostat det tredubbla mot den första säsongen.

På det stora hela går det dock inte blunda för att den här säsongen aldrig borde filmats. Det finns verkligen inget mer att hämta i Squid Game efter den lysande första säsongen och Netflix såväl som Hwang Dong-hyuk borde såklart låtit detta vara.