Star Trek: Picard Säsong 3 (Prime)

Serien:
Star Trek som följetong har länge haft en identitetskris sedan de goda gamla dagarna med TNG, Voyager och Deep Space Nine. Det har under åren förlitat sig mer på action och de nya Trek-serierna förlitade sig alltmer på J.J. Abrams våldsamma mörker. Filmen Star Trek Beyond var ett steg i rätt riktning, men när Picard fick sin egen spinoff kändes det som sista spiken i kistan. Jag har i omgångar beklagat mig över hur missförstådd Picard och Star Trek i helhet har blivit i händerna på folk som inte verkar förstå Star Trek överhuvudtaget. Det fanns alltså all anledning i världen att inte se den tredje och sista omgången av Picard.

Jag mådde lite som Riker i början av den här säsongen; jag var cynisk till Treks utveckling, hade förlorat allt hopp om vad som började som en mysig färd genom stjärnorna. Den nye showrunnern Terry Matalas verkar, likt en betazoid, ha känt av fansens tomhet och valde att istället ge det som fansen vill ha: Picard i sitt rätta jag. Det var nämligen svårt för mig att tro till en början att Trek hade hittat tillbaka hem igen. Plötsligt kändes karaktärer välskrivna igen. Plötsligt kändes dialogen mer genomtänkt (trots tramsigt svärande). Plötsligt fanns det värme, skratt, kamratskap, vänskap och hopp i Trek igen. Plötsligt var The Next Generation tillbaka, rynkigare och bättre än någonsin. Den bittra eftersmaken från Nemesis och tidigare Picard-säsongen har plötsligt tvättats bort och plötsligt känner jag mig hemma igen. Äntligen!

Den tredje Picard-säsongen är ren och skär fanservice för alla som följt Picard och hans besättning under åren. Det finns såklart faror med att ständigt blicka tillbaka och helt och hållet förlita sig på nostalgitrippar, men i det här fallet har alla Trekkies förtjänat att återse sina favoritkaraktärer precis som de var för 20-30 år sedan, men visare och varmare än någonsin. Picard Säsong 3 är nämligen mest en ursäkt för att återförena TNG-besättningen igen och jag älskade det. Picard kändes äntligen som den vältalige, retoriskt lagda och orubblige Picard igen - inte det parodiska gubbskal som imiterat honom i två säsonger. Äntligen får Brent Spiner avrunda Datas mänsklighetssökande karaktär på ett lekfullt vis. Äntligen får LeVar Burtons Geordi La Forge träffa sin androidvän igen. Äntligen får jag skratta till Worfs humoristiska humorlöshet igen. Äntligen får Jeri Ryan den karaktärsutveckling hon förtjänar, vars realistiska skådespel mot finalen ledde mig till tårar. Om något förtjänar hon sin egen spinoff och förhoppningen är att planerna för den nya TV-serien Star Trek Legacy fortsätter att visa att Ryan går för.

Det är dessutom inte bara de välbekanta karaktärerna som berör; Jack är ett grymt bra Todd Stashwicks principfasta kapten var alldeles fenomenal och Amanda Plummers otäcka konspiratör har förgyllt denna säsong med sin närvaro och även om förstnämnda inte riktigt fick skina mer under den andra halvan av säsongen verkar det fortfarande finnas planer för karaktären vilket skulle göra mig mer än nöjd. Det finns alltså otroligt mycket att hämta i denna säsong som aldrig riktigt fanns i tidigare omgångar och det känns som att Trek-skutan seglar åt rätt håll igen om man fortsätter utveckla Trek på detta omtänksamma sätt.

Om man tar bort nostalgibrillorna för ett ögonblick finns det såklart också brister, varav många av dessa hänger kvar från producenten Alex Kurtzmans terrorvälde. Den där mörkt dystopiska tonen skär sig fortfarande med Star Treks utopiska utsikt och jag är inte något större fan av övervåldet. Den stora konspirationen som våra hjältar nystar upp tappar också fart när serieskaparna återanvänder många element som har blivit repetitiva, vilket för att spänningen avtar mot de sista episoderna. Jag är fortfarande inte heller ett större fan av Raffi, även om hon helt klart har förbättrats sedan sist och jag kan också tycka att man kunde ha tagit lite större risker med handlingen här och där, våga använda fantasin lite mer. Jag måste dock klappa manusförfattarna på axlarna för att det åtminstone fanns någon slags logik bakom intrigen, till skillnad från tidigare säsonger som kändes som improviserat nonsens.

I slutändan har jag ingenting emot vad som i egentligen känns som en varm omfamning av en gammal vän, en familjemedlem man inte har sett på ett bra tag. Picard Säsong 3 - som i egentligen är The Next Generation säsong 8 - är det återseende och farväl som TNG-fans alltid har hoppats på, men framförallt är det också den försäkran om att dessa karaktärer lever vidare och mår bra. Ja, de som överlevde åtminstone. Det skaver fortfarande i hjärtat att min favoritkaraktär i episod fem inte klarade sig, men samtidigt är jag oerhört tacksam att just den karaktären fick ett värdigt avslut efter så många år - och bara det faktum att jag bryr mig igen och mitt dammiga Trek-hjärta pumpar glatt igen säger väl allt. Här finns så många minnesvärda ögonblick och upplösta knutar att denna epilog inte känns som något annat än en fanservicesmockad triumf för alla inblandade.

Picards tredje säsong är med andra ord en djupt tillfredställande nostalgitripp som låter klassiska figurer få vara sig själva igen. Nej, det är fortfarande inte den mysiga filosofiska och etiskt laddade rymdodyssén som jag fortfarande drömmer om, men det är ett värdigt avslut för en besättning som aldrig riktigt fick det - och bara det är en god anledning att fira Star Treks återkomst. Det är en lika stor hyllning till Trekkies som det är ett stort långfinger till dunderklåparen Kurtzman, som jag rekommenderar rita på en målarbok i ett hörn under resten av Star Treks framtid. Nu håller vi tummarna för att kommande Trek-äventyr hittar samma optimism och värme som Picards återträff lyckades få till.

Make it so!