Star Wars är mitt livs trygghet

Under min barndom var Star Wars något enkelt. Långt ifrån den massiva franchise som det idag har förvandlats till. Vi hade de tre filmerna och lite leksaker. That was it, i princip. (Ja, det finns några fler filmer men vi låter de vara kvar där de hörhemma - i mörkret). Man blir givetvis lite nostalgisk när man tänker tillbaka på sitt 80-tal. Hur simpelt det var på så många vis. Mamma och pappa ställde mat på bordet, köpte de sakerna man behövde och jag hade en knapp promenad på 100 meter till skolan. Alla mina kompisar bodde på cykelvänligt avstånd och en rulle från presentpapper kunde bli ett utmärkt ljussvärd.

Några dagar innan en julafton smög jag in i en klädkammare för att försäkra mig om att det jag allra mest ville ha fanns i ett paket. Och jodå, jag kunde se lite vitt från en stormtrooper-hjälm när jag skrapade av en bit från pappret. Jag skämdes direkt efteråt.

Även om Star Wars bara var tre filmer så gav de mig mer underhållning än i princip allting annat. Det är möjligt att den där lilla gråa lådan vi kallade "Nintendo 8-bitars" var den enda större konkurrenten. Vid sidan av filmerna så fanns det ju också en uppsjö av leksaker. Det fanns ju såklart inte en tanke på att spara de i förpackningarna så jag kunde bli rik 30 år senare. De skulle lekas med vilket också betydde att det efter tid blev förstörda. Vill man uppleva den biten av barndomen idag så finns det ju nytryck av allt. De där actionfigurerna var allt jag behövde för att leka och fantisera ihop mitt egna universum.

Även om Star Wars bara var tre filmer så gav de mig mer underhållning än i princip allting annat. Det är möjligt att den där lilla gråa lådan vi kallade "Nintendo 8-bitars" var den enda större konkurrenten.

Jag var inte född i tillräckligt rätt tidsperiod för att kunna se filmerna på bio. Men 1997 tyckte ju George Lucas att sina gamla verk behövde lite fler flashiga effekter. Säga vad man vill om dessa Special Edition i sig. Men det gav ju mig en möjlighet att som 17-åring gå och se Star Wars: Episode IV - A New Hope på bio. Vilket får väl jämföras med ett så närmast religiöst ögonblick man kan komma för undertecknad.

Sedan gick det två år och The Phantom Menace gick upp på bio. Jag minns inte riktigt känslan jag hade när jag lämnade biografen. Eller jo, jag minns en. Det är givetvis Qui-Gon och Obi-Wan emot Darth Maul. Och så "Duel of the Fates". Mäktigare än så blev egentligen aldrig de tre prequel-filmerna. Med undantag för "You Were the Choosen One!"-scenen eftersom Ewan McGregor är så förbannat bra i den.

Det var väl också här, runt starten av 2000-talet som Star Wars började bli lite rörigare. Långt ifrån övermäktigt men där det fanns någon slags oskuldsfullhet i de tidigare så var det nu betydligt mer omfattande. Under de kommande åren började också animerade serier göra sitt intåg och för en som kan citera i stort sett varenda replik från original-trilogin så krävdes det ny betydligt mer hjärnkapacitet för att hålla koll på allt.

Ändå var det bara början. Lucasfilm blev 2012 köpt av Disney. Jag tror ingen riktigt kunde ana vad som komma skulle.

Men även om The Last Jedi och Rise of the Skywalker, i mitt tycke, är rätt trista filmer - så fick vi ju även en del saker att tycka om, också. Jag gillar Mandalorian (Grogu är ju kanske ändå bland det allra bästa det "nya" Star Wars faktiskt gett oss) och jag gillar framförallt båda säsongerna av Andor (en hyllning till det finns här) och jag tycker även att Skeleton Crew var ett väldigt charmigt äventyr som jag förmodligen älskat som barn. Men Star Wars blev också lite för mycket, lite för ojämnt och (mycket) för urvattnat.

Trots detta så går det såklart inte att ta ifrån allt som det betytt för mig. Det går såklart göra en slags "livskarta" och minnas tillbaka på många saker och liksom minnas var man befann sig. Jag kan göra det med Mario och Zelda-spelen och mycket mer. Men Star Wars är något speciellt - framförallt när det kommer till minnen som är något mer än att bara se filmerna.

Jag har redan nämnt det där med att ta reda på om jag skulle få en figur i julklapp. Men det finns så mycket mer - jag ritade och klippte ut en stor teckning av Darth Vader som jag fäste på en garderobsdörr som jag slogs emot och denna lekfullhet står ju sig som en stor kontrast hur det några decennium senare mer handlade om att köpa lyxiga ArtFX-samlarfigurer.

Men det finns framförallt något jag vill lyfta fram här. Något som vi kanske ofta glömmer när vi pratar om nostalgi och minnen. Det är att Star Wars både varit en trygghet och en räddare. Det pratas om hur viss musik kan rädda liv, hur saker kan betyda så mycket att man tar sig genom depressioner och tuffa stunder i livet. Star Wars är allt sådant där för mig. Hur tuffa perioder det än varit, vad för skit jag än gått genom och hur dåligt jag än i stunder mått så har George Lucas universum alltid funnits där. Jag gör också ofta episod 4 -6 till "något eget", som tre små filmer som existerar helt oberoende av allt som kom efter. Visst vet jag att den lilla pojkspolingen som skriker "Now This Is Podracing" sedan blir Darth Vader - egentligen, men jag kopplar bort det och låtsas att Vader som bordar Tantive IV i början av "A New Hope" är den mystiska och coola karaktär han var då när jag såg filmen för första gången.

Visst vet jag att den lilla pojkspolingen som skriker "Now This Is Podracing" sedan blir Darth Vader - egentligen, men jag kopplar bort det och låtsas att Vader som bordar Tantive IV i början av "A New Hope" är den mystiska och coola karaktär han var då när jag såg filmen för första gången.

För jag hade, egentligen, inte behövt mer. Jag behöver inte få veta hur Han fick sitt efternamn eller hur han och Chewie träffades, jag behöver inte veta vad som hände med Luke och resten efter att imperiet är besegrat.

Star Wars som det var, räckte. Det är det jag håller fast vid. Det finns absolut ögonblick från "det nya" jag håller starkt. När jag skrev De tio bästa ögonblicken i Star Wars-texten så är det ändå hälften av placeringarna som inte är från de tre första filmerna.

Detta bevisar ju ändå att Star Wars idag ändå bjuder på saker som också hamnar där i minnesbanken i vuxen ålder. Att det inte enbart är all nostalgi från det där oskuldsfulla 80-talet som betyder något. Star Wars har följt mig hela mitt liv och det kommer att fortsätta göra det. Jag är så glad och tacksam att det gör det. Och tycker det är helt fantastiskt att jag har denna möjlighet för er att berätta om det. Det känns också fint att det runtom i världen finns så mycket människor som känner precis lika starkt som jag gör kring den där galaxen långt, långt borta.

Så till sist; May the force be with you