Stranger Things säsong 5, sista avsnittet (Netflix)

Hawkins, den 6:e november, 1983.

Det var där och då det hela började för de fiktiva karaktärerna. För oss som satt bänkade framför vår TV så var det sommaren 2016 och detta medför att vi fått hänga med dem i nästan tio års tid. Men nu, efter 42 avsnitt, så är det då slut. Det kändes därför mer vemodigt än på länge att bänka sig framför skärmen inatt för det allra sista avsnittet som bär titeln "The Rightside Up".

Efter sju avsnitt, uppdelat i två volymer som släpptes med en månads mellanrum, så var väntan tacksamt nog inte lika lång denna gång efter det åttonde och sista. Duffer-bröderna har ju haft hela säsongen på sig att ställa pjäserna till rätta inför den sista striden. För det är där vi är nu - inga trådar ska lämnas lösa, ingen cliffhanger (eller...?) inför en ny säsong kommer hägra som en sista scen. Nu är det gänget mot monstret Vecna och början på avsnitt åtta startat således kort efter det att större delen av dem åkt in genom portalen till The Upside Down. De hade ju som bekant ett torn att klättra uppför och där försöka hindra det faktum att Vecna ska få en annan värld att kraschlanda med deras. Mer än så tänker jag inte avslöja och det är här detta sista, två timmar långa, avsnittet blir otroligt svårt att recensera. Men jag ska givetvis göra allt i min makt.

Säsong 5 har varit stundtals svajig. Jag har gillat stora delar av den - men haft mina klagomål. Det främsta är kanske att mycket av det mystiska och småläskiga från seriens tidigare säsonger nu förvandlats till något helt annat. Man kan givetvis se det som en naturlig utveckling - i takt med att barnen växer så gör allting runt om dem det också. För mig känns det lite mest som att det blivit tydligt att Netflix gett Duffer-Bröderna möjlighet att skapa och visa vad de vill. Så, ingenting är liksom av det där smårysliga och nervkittlande längre. Allting är så spektakulärt det bara förmår sig att vara. Detta innebär ju dock inte att det samtidigt inte är underhållande. För det är det, fortfarande. Finalen är givetvis inget undantag från vad resten av säsongen varit i form av ambitioner och storlek. Inte sällan känns det som man kikar på en långfilm och det är också där dessa två timmar egentligen fungerar som bäst. För finalen får tillräckligt med tid på sig. På egentligen alla vis man kan önska. Där jag tyckte att stora stunder av volym 2 stod och trampade så känns innehållet i det sista avsnittet otroligt väl avvägt. Det blir en del onödiga flashbacks för att påminna oss om vad som varit. Vad alla varit med om. Det blir också en hel del tillrättalagda tal och utan att egentligen avslöja något så önskar jag också att insatserna och konsekvenserna varit lite högre i slutändan.

Men under sin generösa speltid så lyckas man ge oss en spektakulär avslutning som ibland känns häpnadsväckande. Men det är faktiskt det som sker efter att krutröken lagt sig som berör allra mest. När Stranger Things finner sin själ igen. När det handlar mer om vänskap och den coming-of-age berättelse som alltid skymtats där under det övernaturliga får skina. För det viktigaste för mig var egentligen inte att jag skulle tycka det som skedde skulle vara häftigt och storslaget. Det viktigaste var att jag kände mig emotionellt nöjd. Att lösa trådar skulle vävas ihop och att när jag väl lämnade Eleven, Will, Dustin, Lucas, Mike, Max, Joyce, Jim och resten av karaktärerna så lämnade jag dem utan att det kändes det minsta frustrerande.

Detta lyckas sista avsnittet med. Främst genom att vi får en epilog som inte känns det minsta stressad. Man tar god tid på sig att verkligen avsluta allting när striden är över. Det känns också naturligt i form av vad som sker - och även om korten spelas lite väl säkert och det i grunden är rätt förutsägbart så kände jag mig ändå nöjd. Det finns absolut saker att gnälla på, dock. Om jag tyckte att Eleven hamnade vid sidlinjen under säsongens andra hälft, så lyckas man tacksamt nog bra med att ge hennes roll mer utrymme här. Däremot känns det fortfarande som att skaran av karaktärer blivit lite för stor. Dr. Kay (Linda Hamilton) som dök upp med lite jämna mellanrum under säsongens gång känns som helhet helt bortslarvad. Hon har förutom lite action och pondus i några tidigare avsnitt nu helt blivit en karaktär som stannar framför kameran och ser bister ut. Det finns också lite övriga frågetecken kring en del annat och en del andra som kanske i helhet är petitesser men som ändå belyser problemet som en ständigt ökande skara av roller ändå medfört.

I backspegeln tänker jag kanske ändå att slutstriden mot Vecna hade varit mer naturlig redan i förra säsongen. Att man gjort den lite längre och knutit ihop säcken där. För det kanske allra största problemet med femte säsongen, ja det är det faktum att vi har sett så otroligt mycket av det förut samt att det då, om man ska vara lite kritisk, mest varit sju avsnitt som handlat om att förbereda inför slutstriden. Samtidigt är det svårt att inte gilla mycket av det vi fått sett. Och ja, det sista avsnittet är säsongens allra bästa. Trots den klart längsta speltiden av alla åtta så lyckas det hela tiden engagera och även ha ett bra avvägt tempo.

Att avsluta en TV-serie måste vara bland det svåraste som finns och alla lär inte vara nöjda. Men för egen del så kändes det som ett fint farväl på något som nu då varit väldigt underhållande under fem säsonger. Var det som helhet allt jag hoppades såhär när nu eftertexterna rullat? Nej, kanske inte. Men finalen känns som ett enskilt avsnitt starkt, väldigt underhållande och framförallt så avslutas det på ett finstämt och otroligt välskrivet vis. Även om nu dessa karaktärers berättelse avslutas så lär vi få anledningar att komma tillbaka till den värld som skapats. Kanske att en framtida spin-off kan hitta lite mer av den mystik som en gång fanns? Vi får se. Fram tills dess; tack för allt, Stranger Things. Det har som helhet varit fantastiskt.