Stranger Things Säsong 5, Vol 1 (Netflix)

Hawkins är i karantän. Vi möts av patrullerande soldater, kilometerlånga stängsel och rigorösa kontroller över vem som släpps in och ut. Säsong fem plockar upp trådarna som om den senaste säsongens händelser relativt nyligen skett. För oss i verkligheten har det ju dock varit över tre år sedan vi fick se gängets eviga kamp mot supermonstret Vecna. Barnen har nu blivit unga vuxna och visst sticker det lite i ögonen att vissa av dem snart fyller 25 men att vi fortfarande ska köpa att karaktärerna de spelar ska vara drygt tio år yngre. Man glömmer det dock rätt snabbt och jag är i grunden mest glad och nöjd att det ändå är samma skådespelare som vi nu fått följa i nio år - även om kläder, smink och frisyrer inte riktigt lyckas sälja illusionen av att de är ungdomar.

När denna säsongen då startar så presenteras vi först till ett slags lugn i den lilla staden. Invånarna har lärt sig leva innanför de uppsatta gränserna. Kanske rentav i en slags invaggad falsk trygghet. Åtminstone för de som inte vet om vad som döljer sig där i den andra dimensionen kallad The Upside Down. Men våra huvudkaraktärer har givetvis inte glömt någonting. Tvärtom så är de givetvis på jakt efter det monster som dödat och skadat så många av deras vänner. Det första avsnittet plockar snyggt upp de flesta lösa trådar. Lucas besöker Max på sjukhuset, Dustin sörjer sin döda vän Eddie och det börjar förvånansvärt finstämt och stillsamt. Det tar dock inte särskilt lång tid innan man märker hur mer storskaligt detta är och i takt med att säsongen kommer att bli.

Om det var något jag var rädd för gällande denna final så var det just att charmen och de mer stillsamma stunderna som vi fått i tidigare säsonger helt skulle försvinna. Visst, Stranger Things har förvandlats till något annat. Men det känns givetvis oundvikligt. Borta är barndomens oskuldsfullhet. Det är härdade karaktärer som är rustade för strid. Som vet vad som står på spel och som vet att detta är deras sista kamp. Detta betyder dock inte att den femte säsongen helt saknar själ. Det relativt stora karaktärsgalleriet tas hand om bra. Alla får sina "moments". Det kan vara så enkelt som en finstämd dialog mellan en mamma och hennes son eller mellan två vänner. Man förstår att detta är sista valsen och att säcken ska knytas ihop så även inramat i höga produktionskostnader finns humor och värme.

En affisch på väggen, ett Nintendo på en tjock-TV eller en sång från en svunnen tid - allting säljer illusionen och lurar oss att tro att vi befinner oss där på åttiotalet. Stranger Things har alltid handlat om detta. Den Spielberg-doftande mixen av E.T, The Goonies och allting som det givetvis själv är och lyckas vara. Spännande, charmigt, småläskigt och episkt. Mycket av denna slutstrid tjänar ju också på att vi följt Eleven, Hopper och de andra under en såpass lång period. När TV-serier kommer och går, läggs ner och abrupt försvinner utan tillfredsställande slut så bjuder då Stranger Things oss på något som ska ge svaren på alla frågor. En del av det blir lite svårtuggad exponering. Som att man inte riktigt lyckas göra alla sidospår intressanta och att man fått en högre budget att leka med märks i de flertalet actionsekvenser som avlöser varandra. Det lyckas inte riktigt balansera allting och även om jag förstår vitsen med en rejäl längd på avsnitten så hade det definitivt kunnat trimmats.

Det är dock svårt att inte gilla det, ordentligt, för allt det bjuder oss på. De fyra avsnitten som man nu släppt är lite över fyra timmar tillsammans i längd. Det gör heller inte så mycket att Netflix vill hålla kvar oss i att prenumerera i en månad till. Att vi får vänta till efter julafton och nyårsafton för att få se hur det hela fortsätter och slutar. Det känns som det finns nog att smälta här av det vi får.

Jag har gillat Stranger Things från början. Framförallt första och fjärde säsongen tycker jag lyckades absolut bäst. Säsong två och tre hade sina stunder men känns i retroperspektiv också som mest lätta att glömma. Det är givetvis helt oundvikligt att förväntningar finns. Att de är ordentligt stora och att alla vi som följt och tyckt om detta nu önskar oss något fantastiskt. Säsong fem börjar starkt. Det är inte perfekt. Det är inte suveränt - men det är väldigt bra. Det lider en aning av serieformatets klassiska fällor att saker kunde skett lite snabbare. Att utfyllnad finns för att ge oss något som ska räcka över åtta avsnitt. Det finns också en övergripande känsla av att vi sett en hel del förut. Det är också tappat en del av charmen med barn som har sommarens mystiska äventyr till att militären och action tar upp stor plats. Att mysig skräck och stämning nu blir lite väl mycket effekter. Som att hajen från Jaws inte längre lurar i grumligt vatten utan den i full CGI-skepnad syns konstant. Men det är spännande, snyggt och också otroligt välspelat med skådespelare som (och det skulle såklart bara fattas) känner sina karaktärer otroligt väl.

Det största problemet med att dela upp det såhär, förutom att man givetvis såklart hade velat se allt, är att det ju också är omöjligt att bedöma som en helhet. Jag tror säkert det finns ett hack till på volymmätaren. Att man kommer dra upp det hela till elva. Att de avsnitt som vi nu får vänta en månad på bara kommer eskalera på alla tänkbara sätt. Jag tror, och hoppas, helt enkelt att säsongens allra bästa ögonblick ligger framför oss. Men redan nu så är turligt nog denna storslagna början på slutet riktigt bra.