Stranger Things Säsong 5, Vol 2 (Netflix)

OBS: Spoilers för Säsong 5, Volym 1 förekommer.

De fyra första avsnitten av säsong fem gjorde mig nöjd. Med lite perspektiv fanns det kanske aningen mer att kritisera än vad jag där och då gjorde men jag står bakom den 8:a i betyg som jag gav volym 1. Efter nästan en månad av väntan får vi då fortsättningen. Den tar oss än närmare det oundvikliga slutet - då inte bara av denna säsong. Utan av hela serien. En serie som i mångt och mycket kommer gå till historien som något av det bästa och mest originella Netflix haft att bjuda på. Det har, utan att överdriva, varit en succé för streamingtjänsten och det ska bli spännande att se vad de fyller detta tomrum med när eftertexterna för det sista avsnittet rullar om drygt en vecka.

Så, var befann vi oss när det tog slut sist? Hooper och Eleven infiltrerade militärbasen för att upptäcka att det inte alls var Vecna som hölls fången. Istället var det Kali som vi senast såg i säsong två. Max och Holly befann sig i Henrys undermedvetna och försökte ta sig ut. Dustin, Steve, Nancy och Jonathan hamnade i Upside Down. Sedam så var det ju den där lilla cliff-hangern att Will hade superkrafter. Avsnitt fem tar vid där vi lämnade dem och även fast en månad gått för oss så känns det ganska skönt att man inte gör något tidshopp. Det bara fortsätter som att ingenting hänt - nästan lite retligt när en hel värld suttit och väntat på fortsättningen.

Även om Stranger Things i mångt och mycket nu förvandlats till spektakulära filmlånga avsnitt, där flertalet mysterier är avslöjade och den ganska mysiga skräck som kännetecknade flera av de tidigare säsongerna bytts ut till mer storslagen action - så vill vi ju såklart veta hur det ska gå. Eller snarare sluta. Jag satt personligen som på nålar när klockan slog två och var extremt förväntansfull på fortsättningen. Detta är ju den sista färden mot slutet. Visst, vi får vänta några dagar på den två timmar långa finalen. Men innan vi är där ska ju alla karaktärerna också hamna där. I den slutgiltiga uppgörelsen mot supermonstret Vecna.

Därför blir dessa tre avsnitt som pågår i strax över tre timmar också just mest en färd dit. En stundtals underhållande sådan, absolut. Men likväl en lite väl utdragen väg att få allting på plats. Alla resor, oavsett om de nu startade i en tidigare säsong eller i denna, ska leda oss mot finalen. Detta gör att Volym 2, eller denna andra halva om man så vill, både känns lite framstressad och som att den står och stampar - ironiskt nog ofta på samma gång. Här finns flera fantastiska scener och jag tycker personligen Dustin, Steve, Nancy och Jonathan får de bästa sekvenserna där de är på jakt kring svaret över vad den där enorma muren i Upside Down är för något. Det är spännande och det bjuds på en bra kemi mellan karaktärerna. Det känns även som att man här har en berättelse som leder mot lite avslöjanden och dessutom har riktigt snygga sekvenser. För de flesta andra är det mycket förberedelser där det upprepas att "nu ska vi göra oss redo och ha en plan" och jag tycker inte riktigt man lyckas balansera allting. Exempelvis känns Eleven väldigt reducerad som karaktär. Visst, det har aldrig riktigt handlat om enbart henne utan om hela gänget. Om gruppen. Men när den nu är splittrad och det dessutom finns tillkommit en skara av flertalet andra karaktärer så pågår hennes berättelse mer på sidlinjen.

Jag skulle framförallt vilja lyfta fram en sak osom jag ofta tänkte på. Det är att jag tycker att skådespelarna gör ett väldigt bra jobb. Visst, flertalet gånger tänker jag på det faktum att de inte är barn längre. Den illusionen bröts tidigt i de första avsnitten. Men de lyckas alla göra sina karaktärer trovärdiga. Matarazzo har alltid varit strålande som Dustin, och fortsätter vara det - och jag tycker också Schnapp ska ha beröm som Will. I denna säsongen har han verkligen fått visa upp sig ordentligt och han gör flertalet scener riktigt bra. Fisher som porträtterar Holly, som blivit en ordentlig central karaktär, är också duktig - även om denna utökningen av just flera karaktärer också belyser det där problemet då att det hoppar lite väl friskt mellan olika berättelser.

Jag nämnde ju också detta om att det blivit mer action än mysig skräck. Och ja, i takt med att budgeten ökat och populariteten blivit vad den blivit så har såklart Duffer-bröderna fått möjlighet att göra mer storslagna, och betydligt dyrare, sekvenser. Detta gör ju att man tappar bort lite av den själ och värme som fanns tidigare - det har blivit mer spektakel än det matine-doftande äventyr det en gång för nästan tio år sedan började som. Man har helt enkelt lyft bort ridån och visar allt som visas kan.

Tacksamt nog så gör den långa speltiden ändå att det finns utrymme för en del lugnare sekvenser. Dialoger som ska spela på våra känslosträngar dyker upp med jämna mellanrum, många karaktärer får riktigt fina scener och skådespelet är som sagt genomgående väldigt bra. Mycket känns lite tillrättalagt och forcerat - men vi får fina påminnelser om vad detta gäng varit med om. vad de slagits emot. Och att de vuxit tillsammans precis som vi vuxit med dem. Själen, hjärtat och värmen finns där även om den tappats bort en aning under alltmer framträdande CGI, spektakulära scener och mysterier som inte känns särskilt mystiska. Jag förstår att det inte är en säsong som kan bjuda på en slags omstart. Jag är också glad att man får chansen att på riktigt avsluta det här - men det är också oundvikligen också så att Stranger Things växt sig till något större och annorlunda än det en gång var. Som att man en gång traskade genom ett småläskigt spökhus man nu istället tar en racingbil genom.

Jag tycker tyvärr att denna andra volymen är hacket sämre än den första. Jag trodde nog på förhand att det skulle vara tvärtom. Med det sagt finns här fortfarande riktigt bra sekvenser även om bristerna denna gången blivit mer tydliga. Om det är något denna sträcka innan mållinjen främst ändå lyckats bra med så är det att göra mig förväntansfull inför finalen. Så, när raketerna tystnat på nyårsafton så kommer jag spänt sitta där och hålla tummarna för ett slut som gör mig riktigt nöjd. Jag återkommer såklart om man lyckas med detta.