Teds drömutannonseringar

Det är några månader kvar till E3 2016 och spelshowen ser på förhand ut att bli avsevärt mycket blekare än fjolåret då jättar som Activision och EA beslutat sig för att inte köpa bås på mässgolvet. Trots detta vet vi med säkerhet att det kommer att spruta ut stekheta utannonseringar och eftersom vi som spelgalningar gärna drömmer oss bort till en framtid proppad av önsketitlar, har vi på redaktionen satt ihop en artikelserie där vi alla skriver om våra drömutannonseringar. Nu har turen kommit till nytillskottet Ted.

FIFA Street 5 (Playstation 4, Xbox One)
Det har nu gått fyra år sedan EA släppte sin FIFA Street-reboot. Detta efter att i princip ha smutskastat sina tre tidigare spel i serien och meddelat att man för första gången någonsin hade skapat ett acceptabelt gatufotbollsspel. Visst låg det något i det. De tre första spelen var på sin höjd godkända, där överdriven akrobatik och sinnessjuka fotbollskonster var seriens signum. I seriens fjärde installation tonades detta ned rejält. Istället fick vi en realistisk version av gatufotbollen där vi dessutom för första gången i serien kunde spela som klubblag. Resultatet var både underhållande och innehållsrikt och det kändes som att EA Sports var på väg att uppnå något riktigt fint. Men där tog det stopp. Det har varit otroligt tyst om en eventuell uppföljare, detta trots att freestyle-fotbollen är större än någonsin tack vare Youtube-stjärnor som F2Freestylers och SkillTwins. 2012 års upplaga av FIFA Street visade att det finns potential i seriens upplägg och därför hoppas jag verkligen att vi snarast får se ett livstecken.

Top Spin 5 (Playstation 4, Xbox One)
Jag har tjatat och åter tjatat om hur sorglig tennisens frånvaro på spelscenen är. Jag vill inget hellre än att greppa handkontrollen för att leverera forehands och perfekt avvägda stoppbollar mot Novak Djokovic och Serena Williams. Fram till för fem år sedan fick vi mängder av tennisspel nästan årligen i form av Top Spin, Virtua Tennis och Grand Slam Tennis. Sedan tog det tvärstopp. Subgenren dog plötsligt ut, möjligtvis för att scenen inte var tillräckligt stark för så många konkurrenter? Därför hoppas jag på att en av dessa spelserier återupplivas och får chansen att visa var den perfekta stoppbollen ska slås. Måste jag välja så ligger Top Spin närmast till hands att greppa sitt racket. Top Spin 4 som släpptes 2011 var ett högkalibrigt tennisspel med en perfekt balans mellan simulation och arkad, där samtliga matcher bjöd på spektakulära bollar. Bara tanken på att få uppleva ett ännu mer finpolerat Top Spin till dagens konsolgeneration får mina läppar att fuktas hysteriskt och sensuellt.

3 on 3 NHL Arcade 2 (Playstation 4, Xbox One)
Hockeyn har bara ett ordentligt hem idag när det gäller spelvärlden, och det är i EA Sports årliga NHL-serie. 2K Games NHL 2K-serie är sedan några år tillbaka förpassad till mobilvärlden och övriga alternativ är obefintliga bortsett från Eastside Hockey Manager som gjorde comeback i fjol. Jag saknar verkligen alternativ och då tänker jag främst på de där lite halvt oseriösa hockeyliren som vi matades med under 00-talet. NHL Hitz-serien var ett sådant alternativ. 3 on 3 NHL Arcade från 2009 var ett annat. Detta underbara spel har givit mig många fantastiska minnen av sanslösa gapskratt och flummiga hånflin. Idén med endast tre utespelare och sadistiska power-ups var lika enkel som genialisk. Det var också detta som var spelets allra starkaste kort. Du kunde starta spelet och börja lira när som helst och med vem som helst. Ett uppfräschat yttre med identisk spelmekanik hade räckt hur långt som helst även idag. Jag har redan börjat fila på slutspelsskägg och crosscheckings.

The Order: 1887 (Playstation 4)
Det är lika bra att jag får det sagt med detsamma. Ja, fjolårets The Order: 1886 var ett ytterst medelmåttigt spel. Ready at Dawns 1800-talshistoria fick mellanmjölken att framstå som det där sommarlovsglaset som var toppat till bristningsgränsen med iskall hallonsoda. Handlingen var fullproppad av förutsägbara vändningar, mellansekvenserna var både för många och för långa för sitt eget bästa och spelet var på tok för kort. Men det fanns - och finns - potential. Faktum är att spelets karaktärer var intressanta. Det fanns till exempel ett djup i huvudpersonen Galahad som kanske inte utnyttjades fullt ut, men likväl fanns det där i form av en personlighet som trots allt stack ut. Grafiken var helt fantastisk och dessutom var spelkontrollen finputsad till tusen. Även om själva resan under spelets gång inte gjorde mig nämnvärt berörd, kan jag inte undgå från att drömma mig tillbaka till Londons gator och gränder. Det London som Ready at Dawn byggde upp var otroligt vackert, i all sin dunkla prakt.

Burnout Returns (PC, Playstation 4, Xbox One)
Jag vet inte exakt hur många gånger vi har fått tydliga indikationer på att Burnout är en död och begraven spelserie, men det handlar troligtvis om cirka 70 miljoner gånger. Trots detta vill jag verkligen inte ge upp hoppet. Burnout Paradise står sig fortfarande som den mest underhållande racingupplevelsen jag har varit med om. Criterions värld var fullständigt magnifik där till och med den längsta landsvägen levererade nerv och njutning. Lägg därtill ett suveränt utbud av bilar, fenomenalt soundtrack och en oslagbar fartkänsla. Jag förälskade mig i Burnout-konceptet när jag som snorig tolvåring rammade bilar i Burnout 3 med en chipsflottig Dualshock 2 i nävarna. I Burnout Paradise upplevde jag snudd på perfektion tack vare den bevarade Burnout-känslan i en öppen spelvärld som slog samtliga Need for Speed-spel på fingrarna. Mitt högkvalitativa förslag till EA är att genast samla alla före detta medarbetare på Criterion Games och bistå dem med obegränsade resurser i form av pengar, kaffe, chips och åter pengar i två år för att skapa ett fulländat Burnout-mästerverk.

Kims drömutannonseringar
Andrés drömutannonseringar
Aldins drömutannonseringar
Petters drömutannonseringar