The Gentlemen (Netflix)

En gång i tiden älskade jag Guy Ritchie och hans väldigt säregna stil. Hans debutrulle Lock, Stock var för sin tid alldeles underbart märkvärdig och bröt lite ny mark, krossade mallar och manér - bjöd på gangstertugg, storyturer och övervåld på ett vis som i alla fall jag aldrig tidigare hade sett. Inte på det sättet i alla fall. Snatch var skoj, den också. Hans första film om den rock and roll-aktigt vrålneurotiskt superintelligenta Sherlock Holmes var också väldigt skoj. Stilism på bästa sätt, dränkt i karaktär och pricksäker komik.

Men ja... De senaste 15 åren har inte varit nådiga mot gamle Guy. Jag har inte gillat en enda liten grej han satt samman sedan 2009. A Game of Shadows var usel. Man From Uncle var platt medan King Arthur stank fränt av lastgammal kalsipp. Will Smith-Aladdin var inte mycket bättre och The Gentlemen (filmen) var för mig bara en slö, posör-tät upprepning av Snatch, men utan den karaktär och naturligt pratiga dialog som Ritchie en gång i tiden definierade. Jag gillade inte alls filmen. I och med detta hade jag heller inga egentliga förväntningar (åtminstone inte alls särskilt höga) på Netflix kommande TV-serie baserad på samma filmuniversum. Men tji fick jag.

För det råder ingen som helst tvekan om att Guy Ritchie inte varit såhär vass på över 20 år. Här har han lyckats hitta tillbaka till sin gamla stil, dämpat en del av poserandet och låtit karaktärerna andas snarare än att liksom försöka forcera dem ut genom TV:n och upp i famnen på mig. Det blir mindre påträngande, mer naturligt och när varje enskild karaktär (av de som står i fokus) får mer tid och mer utrymme, andas Ritchies snackiga gangstertugg på ett sätt som de inte gjort sedan Snatch. Något som jag verkligen uppskattar.

Storyn kretsar kring FN-kaptenen och rikemanssonen Eddie Halstead som kallas hem till farsgubbens miljardherrgård från ett uppdrag utomlands och möts där av en ytterst skruttig gammal skinnsäck som bara minuterna efter hemkomst trillar av pinn. Ärver herrgården och samtliga ägor gör såklart Edward, vars enda egentliga vilja är att återvända till livet som yrkesmilitär och lämna aristokrat-England bakom sig. Men ödet vill annat. Under de följande dagarna som nybliven miljardär snubblar han dessutom över en underjordisk knarkverksamhet som hans avlidne farsgubbe etablerat och byggt upp tillsammans med Londons egen knarklord Bobby Glass. Miljonerna rullar in, konkurrenter inleder kostsamma, blodiga fejder och mitt i allt står Eddie vars aningslöse storebror och hans kokainvanor, ställer till med allsjöns bekymmer. Det gäller att hålla huvudet ovanför ytan, ljuga, förhandla, hota, stjäla och prioritera vilka man allierar sig med och vilka som lämnas vid vägkanten, och precis som vanligt i fallet med Ritchie får vi här en berättelse som är proppad med oväntade överraskningar och smart strukturerade brottskedjor.

Netflix-serien bygger såklart delvis på långfilmen men här finnes ingen Matthew McConaughey, Henry Golding eller Charlie Hunnam (lyckligtvis). Istället finns gangsterbossen Mike Pearson mest som en hastigt omnämnd figur i bakgrunden, vilket tjänar Eddies story väl. White Lotus/Downton Abbey-hunken Theo James axlar huvudansvaret här i rollen som Edward och han gör sin allra finaste insats i karriären i The Gentlemen. Theos kapacitet gör underverk för balansen i dialogen och den generella tonen, här, då han spelar Eddie stramt och återhållsamt medan många av figurerna runt honom är sådär yvigt urflippade och extroverta som alla är i exempelvis Snatch. Ritchie har haft den goda smaken att förankra handlingens grundpelare i eftertänksamhet och intelligens snarare än bristfällig impulskontroll och överspelat Cockney-gurgel, och i det här fallet gör det verkligen hela skillnaden.

The Gentlemen är mörkt, stilistiskt, våldsamt, rappt, roligt och väldigt bra. Guy Ritchies ikoniska stil har inte förvaltats särskilt väl de senaste 15 åren kan jag tycka men den förtjänar att synas, på bästa sätt - vilket den gör här. Netflix bjuder med start på torsdag den 7 mars på årets härligaste comeback.