The Penguin (Max)

Matt Reeves Batman-rulle var en visuellt läcker serietidningstolkning med massor av atmosfär, men det fanns tyvärr inte särskilt mycket under ytan. Faktum var att det var en väldigt tom Batman-upplevelse som saknade karaktär, omfång och ordentlig dramaturgi. Mot slutet av den filmen spolades halva Gotham bort, tillsammans med dess potential. Det lämnade dock utrymme för en av filmens ljusglimtar: en missbildad, vinglande gangster med höga tankar om sig själv, som förråder alla han någonsin jobbat med och som smider planer för resterna av ett splittrat Gotham.

I denna Gotham finns inga polisfasoner, ingen heder bland tjuvar, ingen Läderlapp som rensar upp kriminellt avskum; bara brustna drömmar, ren desperation och trauman. Till skillnad från Bruce Wayne hade många av Gothams offer inga stålar för att utkräva hämnd iförd en fladdermuskostym, det här är folk som klättrar över varandras lik för att uppnå någon slags känsla av värdighet i sina miserabla liv och Oswald Cobb hör till denna sorgliga "selfmade"-kategori. Och vilken karaktär vi har att göra med! Colin Farrell var direkt oigenkännlig som Pingvinen i Reeves-rullen, men i sin egna spinoff är han helt förvandlad till en tragisk och märkligt sympatisk slemhög som inte går att slita blicken från. Farrell är ett monster man älskar att hata, en förvriden morsgris som man ändå vill ska slå konkurrensen - denna gång ledd av Falcone-dottern Sofia, som precis har släppts från en tioårig "vistelse" i Arkham Asylum.

Serien gör klart för sig väldigt tidigt in i serien att detta inte är en hjältehistoria, utan snarare en historia om trasiga människor som ser sig själva som självklara hjältar i sina egna historier. Penguins historia råkar vara kantad av mord, tortyr och utpressning, vilket leder till en underhållande och dynamisk karaktärsporträtt även det faller lite mer åt det mer stereotypa italiensk-amerikanska gangstertugget. Det är ingen Sopranos vi har att göra med här, men i havet av tjatiga superhjältefilmer är The Penguin en lika skitig som fräsch serietidningstolkning som sätter ett förstoringsglas över en härligt vidrig protagonist. Farrell är alltså briljant som Oz Cobb (som han så fint kallas i serien).

Redan i dess pilot lyckas TV-serien överträffa Reeves-filmen sett till tematik och fångar de där sociala orättvisorna från filmen betydligt mer effektivt, även om det kan bli en gnutta övertydligt. Serieskaparna följer exempelvis upp en av filmens många trådar om förbisedda brottsoffer som kretsar kring kvinnors utsatthet och som tittare får man också följa psykopaten Sofia och hur hon formades av de kriminella männen i hennes liv. Några läsare kanske rynkar på näsan åt detta, men det fungerar för att det aldrig fungerar som en ursäkt för hennes vrickade beteende - hon är bara en av många offer i Gotham som tryckts ner i Gothams korrupta köttkvarn.

Reeves Batman-universum blir därmed mer blek och deprimerande, där det berättarmässigt finns flera effektiva scener med driv och liv. Serien gör sig definitivt förtjänt av HBO-stämpeln sett till kvaliteten. Det är inte alltid en helt klockren resa i undervärlden, dock. När Sofia (något tveksamt spelad av Cristin Milioti) börjar ta över familjeverksamheten och det väl börjar krylla av platta gangster-figurer kan det dofta lite lätt av CW-kanalen och vid seriens första hälft kan det lägre tempot bidra till en utdragen tittarupplevelse. Ibland trampar serien vatten med vissa karaktärer, ibland klampas det i förutsägbara klyschor och vissa sammandrabbningar lyckas inte alltid övertyga med tanke på hur hårt serien satsar på att få till någon slags realism. Maktspelet blir med andra ord något repetitivt i längden.

Men i det stora hela lyckas serieskaparna hålla pingvinfötterna på marken och det är de tystare, mänskligare stunderna mellan de våldsamma maktutövningarna som verkligen övertygar i slutändan. Scenerna med titelfigurens dementa mor är exempelvis riktigt välgjorda och ibland glänser serien till med riktigt snyggt berättade sekvenser. Batmans frånvaro är märkbar, men på ett positivt vis. The Penguin lyckas alltså klämma sig in bland de klassiska antihjältarna vi har älskat att hata (och vice versa) de senaste tjugo åren. Behövde denna spinoff vara åtta episoder långt? Förmodligen inte. Men den odräglige pingvinen visade sig vara mer än bara en trött wannabe-gangster. The Penguin har premiär på Max den 20 september.