The Terminal List: Dark Wolf (Amazon Prime)

Hur mycket jag än älskar spec ops-serier, filmer, böcker och dokumentärer och hur gärna jag än ser Chris Pratt i rollen som luttrad Navy Seal, var Amazon Prime-succén The Terminal List aldrig något för mig. Den kändes stendum från första början på ett vis som jag bara inte kunde köpa. Ofta förde den trist nog tankarna till den alldeles vansinnigt dåliga Lone Survivor-filmen om spec ops-pitten Marcus Luttrell (Marky-Mark) som trillade ned för 8000 höjdmeter klippor och skrek "Good to go!" varje gång en ny del av hans skelett trasades sönder. The Terminal List var inte särskilt bra.

Trots detta har jag sett fram emot Dark Wolf, Amazons påkostade prolog som äger rum sju år innan händelserna i The Terminal List och baseras på Jack Carr-boken True Believer. Showrunner David DiGilio och exekutiva producenten Chris Pratt har förvisso tagit sig vissa friheter med bokmaterialet men inte utan att Carr själv översett ändringarna och de tillskott som gjorts till den övergripande storyn. Här får vi följa den plågade Navy Seal-medlemmen Ben Edwards som under säsongens gång går från missnöjd soldat under en Irak-offensiv i Mosul (där deras ISF-källor hjälper dem att lokalisera en Isis-ledare) till en av CIA:s spöken, vars uppdrag tar honom och hans käpphäst Raife Hastings på uppdrag över ha världen.

Det första som slog mig med Dark Wolf under gårdagens och dagens genomtittning (det är sju episode) är hur stramt och mörkt det är utan att för den skull bli sådär eländigt som Taylor Kitsch senaste TV-framträdande (American Primeval). Världen som Ben lever i är dränkt i hemlighetsstämplat material, falskspel, fulspel, död och mer död och här har David DiGilio och Jack Carr valt en mörkare ton än vad vi fick ta del av i Chris Pratt-säsongen om den förrådde (och hämndlystne) James Reece.

Det finns förvisso något väldigt generiskt med hur Ben Edwards går från karaktären som i avsnitt ett pratar om hur han slåss för ära och frihet till att relativt snabbt byta spår då "äran" inte längre är vatten värd, men det fungerar å andra sidan, trots en påtaglig känsla av flygplans-romanen med den sylvassa omslagstypografin. Jag gillar Kitsch tolkning här precis som att jag gillade honom i Terminal List. Han har en förmåga att spela plågat hård på ett sätt som känns trovärdigt tack vare en viss sårbarhet. Han blir aldrig ensidig eller endimensionell som många andra skådespelare som gestaltar stridspittar men han har heller aldrig samma karisma som Pratt har, vilket märks tydligt i avsnitt två.

Dark Wolf är testosteron i koncentrat. Ben och Raife dänger, slår, skjuter och spränger sig fram i sju explosive avsnitt och det finns förhållandevis lite finess här, mer biceps än hjärnceller. Om du inte vill se två semismutsiga soldater vråla "Let's fucking go" innan de kikar ned i siktet på sin AR15 i sju episoder är detta absolut inget för dig men om du likt jag hade hoppats att den förra säsongen skulle vara riktigt bra, tror jag att du kommer att hitta en hel del nöje här.