The Witcher: Säsong 3 - Vol. 1 (Netflix)

Trots Geralts och Yennefers många försök att gömma Ciri från omvärlden lyckas en ond kraft alltid spåra den åtråvärda flickan. Duon misstänker att en mycket mäktig trollkarl ligger bakom och bestämmer sig för att sluta fly och nosa upp denna magiker bakom Aretuza-fästningens trygga murar. Samtidigt följer vi de politiska intrigerna som pågår i Redanias korridorer, maktspelet som sliter isär Scoia'tael-gruppen i skogarna och Nilfgaard-agenten Cahir fortsätter att hitta sin plats i världen.

Adaptioner behöver inte följas slaviskt för att återskapa förlagans själ så nära som möjligt. Detta är inte fallet med den tredje Witcher-säsongen, som här fortsätter att följa "kasta källmaterialet i soptunnan"-trenden från den andra säsongen och rör till Andrzej Sapkowskis världsbygge ännu mer än nödvändigt. Witcher-världen är mörk, smutsig, full av karaktär och skruvat sagosatir. Netflix-versionen nöjer sig med att vara fantasyblask i stil med Wheels of Time och Willow-serien, där serien sakta men säkert börjar förlora sin identitet i streaminghavet - något som påbörjades redan i den andra säsongen.

Den tredje säsongen har i likhet med den senaste Stranger Things-säsongen delats upp i två volymer för att behålla cliffhanger-känslan från förr, men till skillnad från den briljanta Stranger Things-säsongen finns det inte någon som helst spänning att tala om i den första Witcher-volymen. Det är pratigt, men det sägs väldigt lite. Ofta matas man med onaturlig dialog om hur väl karaktärer känner varandra, utan att vi får veta ett dyft om dem. Det händer också en hel del, men samtidigt händer inte särskilt mycket. The Witcher vill så gärna vara så där bitskt Game of Thrones-politiskt, men saknar udd och tydliga motiv.

Det finns några fungerande sekvenser, som när Geralt och Ciri slaktar monster och jag gillar några karaktärer Dijkstra. Det finns en gullig scen där Ciri och Jaskier förser improviserad dialog till Geralt och Yennefer som diskuterar något på avstånd. Jag gillar Dijkstra och jag gillar Henry Cavills gestaltning. Ja, det var i stort sett allt jag uppskattade. I det stora hela är säsongen tre, än så länge, en plottrig och ojämn återkomst till Kontinenten. Det är blekt, men inte så där medeltidsdystert och cyniskt som i böckerna; denna blekhet har mer att göra med hur slätstruken och fantasilös äventyret är i grunden.

The Witcher blir med andra ord allt mindre övertygande som uppslukande fantasyvärld för varje säsong som släpps och känns mer än någonsin som ett cosplay-projekt med lös anknytning till Sapkowskis värld. TV-spelen var också fanfiction i grunden, men spelen var trogna karaktärerna och sagotonen från böckerna genomsyrade i synnerhet tredje spelet. Det fanns en uppenbar kärlek och respekt till förlagan hos CDPR:s älskade rollspel. Jag vet inte vad jag ska känna med Netflix-varianten, annat än att jag hellre läser Time of Contempt i närmaste hängmatta än att se vad serieskaparna kokar ihop inför Vol. 2.