Den tredje säsongen av Netflix The Witcher var vedervärdig. Makalöst rutten sörja till TV-"underhållning" som inte bara kastade ut allt som var bra med spelen men även styrde om stora delar av bokförlagans innehåll, till enbart det sämre. För egen del hade jag genuina problem att ta mig igenom säsong tre, efter att säsong två tråkat ut mig något brutalt. Att ledstjärnan Henry Cavill i rollen som den mumlande häxjägaren lämnade bygget efter säsong tre, var inte det minsta förvånande. Desto mer otippat var det väl då, isåfall, att Netflix med showrunnern Lauren Schmidt Hissrich i spetsen, valde att köra vidare.
Tanken är väl att det ska se ut som Sagan om ringen, komplett med comic relief-dvärgar och pilbågskåt Legolas-kopia... Det fungerar dock inget vidare.
2025, nya tag - ny huvudrollsinnehavare. Henry Cavills version av Geralt of Rivia har ersatts av Liam Hemsworths Geralt, och utan att vare sig överdramatisera eller låta orimlig/oförskämd, är det en hundraprocentig försämring, på alla tänkbara sätt och vis. Jag skulle personligen aldrig kalla Cavill för någon slags urstark karaktärsskådespelare men hans Geralt är olidligt mycket bättre än Hemsworths och detta blir såklart uppenbart redan i det första avsnittet av säsong fyra (som hade premiär imorse). Där Cavill hade inlevelse, närvaro, karisma och pondus i sin mörka, stoiska, lortiga och framförallt stenhårda tolkning av karaktären känns Hemsworth mycket mer som den tvålfagre inhopparen som försöker låtsas att vara en viss figur, men aldrig ens kommer nära. Liam känns aldrig hård, cool, mörk eller sammanbiten på samma sätt vilket medför att han aldrig känns som om han hör hemma i världen, eller bland de andra karaktärerna. Det känns som dålig teater, genom samtliga avsnitt, och detta trots att actionpartierna blivit båda fler, blodigare och mer påkostade.
Liam Hemsworth är genomgående usel i rollen som Geralt, tyvärr. Hans märkliga sätt att uttrycka känslor enbart genom att forma munnen som en pil, går inte hem hos mig.
Netflix har till viss (liten) del förstått att publiken som kikar på en serie om The Witcher vill se action. Svärdsvingande, slagsmål, magiker som kastar trollformler, blod, inälvor, yxor som krossar kranium och allt där i mellan, och säsong fyra innehåller dubbelt så mycket av det som säsong två samt tre, kombinerat. Det finns sylvasst ihopsatt fightingkoreografi här i större omgivningar med mer avancerat kameraarbete och effekter, än vad vi som sett de tidigare tre säsongerna är vana vid och det märks att Lauren Schmidt Hissrich avsett ge Geralt mer akrobatiska egenskaper i och med skådespelarbytet, vilket för mig verkligen fungerar - här. Liam gör inget nytta här (han gör ingen nytta någonsin, trist nog) men hans "stunt double" gör storverk med hur han rör sig, voltar, hoppar, kastar sig och hanterar sitt ikoniska svärd på ett vis som borde varit standard från ruta ett av säsong ett. Det räcker dock inte för att rädda denna i övrigt svaga säsong, men det ska applåderas - oavsett.
Så långt från bok/-spel-karaktären som man kan komma? Check!
Säsong fyra baseras på Andrzej Sapkowskis bok Baptism of Fire som är den femte i följetongen och även om Netflix tar sig alldeles för stora friheter, ännu en gång, i hur de tolkar den och utesluter all typ av nakenhet och den där oborstade råheten som Sapkowski är så bra på, är delas av ramverket detsamma. Storyn är uppdelad i tre och samtliga tre historier berättas i icke-kronologisk ordning. Geralt har slagit sig ihop (efter att ha blivit dominerad av trollpackan Vilgefortz) med en arg dvärg, sin hemska Bard samt Laurence Fishburnes snurriga tolkning av karaktären Regis. Dessa traskar runt i diverse skogar, möter träskmonster och gastar medan Hemsworth försöker prata som Henry och Fishburne gör en överdriven meta-tolkning av sin egen Matrix-karaktär. I samma veva har Ciri slagit sig ihop med en grupp stråtrövare som kallas "The Rats" och den här delen av denna säsong är väl tänkt fungera som en "coming of age"-grej med de "färgstarka" ficktjuvarnas olika personligheter som någon slags tween-grej, men det är så bedrövligt skrivet och så fasansfullt dåligt spelat att det inte går göra särskilt mycket annat än sucka. Yennefers story är mörkare sett till ton såklart men tar istället så mycket plats att det inte blir särskilt mycket över för Geralts del, och det är bara ett av alla de strukturella och berättarmässiga bekymmer som plågar denna fjärde omgång.
Forma munnen lite som en pip, kisa... Försök låtsas vara Henry Cavill. Funkar? Dessvärre ej...
Tonen är verkligen supersplittrad och inkonsekvent som på flera sätt gör att The Witcher i denna tappning numer näsan känns parodisk. Ena sekunden är det mörkt, strävt, kärvt och lite läskigt medan vi i andra sekunden kastas in i något som känns som Hot rod-mopparna ur Book of Boba Fett, eller som en dålig Monty Python-sketch med allt vad hemmasydda kläder och fruktansvärda peruker heter. Det känns ofta som om hela gänget numer lajvar The Witcher och som om castingen likväl som den grundläggande dramaturgin befinner sig på lågstadienivå. Säsong fyra undviker de verkligt låga betygen tack vare ett antal riktigt välgjorda, storslagna, kaotiskt snygga actionscener som saknades helt i säsong tre. Bortsett från dessa handlar dock detta fortfarande om undermålig fantasy i TV-form av människor som vare sig begriper källmaterialet eller har någon slags aning om hur man tillgodoser fansens behov.