Svenska
Gamereactor
artiklar

Tre gigantiska besvikelser (Jonas)

Under en snart 40-årig karriär som gamer har redaktör Mäki givetvis hunnit lira en hel del kul, men även sådan som ger en rejält besk smak i munnen...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Tre gigantiska besvikelser (Marie)
Tre gigantiska besvikelser (Petter)
Tre gigantiska besvikelser (Jocke)

Tre gigantiska besvikelser (Jonas)

Saints Row IV (Alla format / 2013)
Jag kan faktiskt skryta med att jag spelade Saints Row redan från start. Det var en ganska välgjord Grand Theft Auto-klon utvecklat av ett gäng som uppenbarligen behärskade det här med humor och jag föll pladask. Det kom dock bara till Xbox 360 så många missade chansen att spela det, men när del två kom så fick även PC och Playstation-fansen vara med, och alla var tämligen överens om att det var spelmagi. Själv lirade jag med en god vän online, och när del tre kom så satt vi verkligen och installerade så fort det gick vid midnatt för att komma igång och körde sedan hela natten. Härliga tider.

Även när Saints Row IV skulle släppas var vi redo för att skratta, tävla och njuta oss igenom ett nytt sjukt äventyr - bara för att inse att ingenting var som vi hade hoppats på. Volition hade helt glömt vad som gjorde klassiska gänget 3rd Street Saints så bra och brassade på med ointressanta miljöer och en fruktansvärd story samt ett totalsabbat gameplay. Ska jag vara snäll kan jag kanske ge dem cred för att de ändå försökte sig på något nytt, men i slutändan var det här en så maffig besvikelse för min egen del att jag helt gav upp spel med öppna spelvärldar i åtminstone ett års tid efteråt.

Detta är en annons:
Tre gigantiska besvikelser (Jonas)

The Legend of Zelda: Ocarina of Time (Nintendo 64 / 1998)
Nintendo har aldrig varit rädda för att överraska med sina spel och det inkluderar i allra högsta grad The Legend of Zelda-sviten. Jag spelade det första spelet sönder och samma till NES när det begav sig, ritade kartor och klarade även andravarvet. Världen kändes helt magisk och när Zelda II: The Adventure of Link så föll jag återigen pladask för det djupa och helt nya spelsystemet och det underbara upplägget med en världskarta och tvådimensionell action samt otaliga hemligheter. The Legend of Zelda: A Link to the Past var återigen en helt annan typ av spel och även det helt briljant, och sammantaget var jag halvt kollrig när det var dags för The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Nintendo hade redan rockat brallorna av mig med Super Mario i tre dimensioner och nu skulle de göra det igen, tänkte jag.

Men... om det finns någon spelhårdvara jag faktiskt hatar så är det Nintendo 64. Alla dess begränsningar hindrade bra spel på löpande band och Ocarina of Time flöt som en diabildsprojektor och hostade sig fram. Det gick inte att se något på grund av den ryckiga och dimmiga spelvärlden och handkontrollen var klumpigt utformad. Folk omkring mig rejvade hejvilt, men jag fattade aldrig grejen och det kändes alltid som ett spel inget hade brytt sig om utan Link och Zeldas inblandning. Min besvikelse var så total att jag sålde mitt Nintendo 64, och än idag har jag inte bemödat mig med att skaffa ett nytt, trots att jag äger i princip samtliga retrokonsoler värda namnet.

Tre gigantiska besvikelser (Jonas)
Detta är en annons:

Final Fantasy X (Playstation 2 / 2001)
Om jag bara får välja en favoritserie så skulle jag antagligen välja Halo eller Final Fantasy. Sistnämnda var en våt dröm för mig innan Playstation släpptes och jag läste allt om serien i speltidningar, men kunde aldrig lira själv eftersom jag inte hade någon konverter (Final Fantasy VI - som hette final Fantasy III - kom som bekant aldrig till Europa). När sjuan väl släpptes och emulatorer blev en grej så fanns ingen återvändo. Jag pluggade japanska och spelade exakt allt jag kom över från serien, och när det var dags för Playstation 1 att går ur tiden så släpptes det helt magnifika Final Fantasy IX, vilket jag tror är min favorit i serien någonsin. Blotta tanken på vad man skulle kunna göra med Playstation 2 och serien gjorde mig helt kollrig, men det skulle tyvärr snart tas ifrån mig.

Det började med den absolut makalöst fruktansvärda designen på karaktärerna som dök upp på de första bilderna, där Tetsuya Nomura fått sabotera allt. Och när jag började spela och fick stifta bekantskap med den totalt outhärdliga Tidus (som dessutom gjorts extra vedervärdig genom kolossalt usel dubb), allt i en riktigt pissig spelvärld var det som att allt bara brast... vad i helaste Hälsingland hade Square Enix gjort? Med lite perspektiv kan jag idag se och förstå att serien höll på att slå igenom utanför Japan, och att det var därför det behövdes en sliskig amerikaniserad historia där ingen fara någonsin kändes "på riktigt", till skillnad från i tidigare delar där man aldrig visste vilken huvudperson som oförhappandes kunde dö. Än idag kan jag tänka tillbaka på när jag hoppades på ett rollspel i samma anda som Final Fantasy VI, Final Fantasy VII och Final Fantasy IX - och fick den Hollywood-dynga som är Final Fantasy X. Det var som ett riktigt jobbigt krossat kärleksförhållande, och inte förrän Final Fantasy XIV lanserades kunde jag känna samma hype för serien igen.

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Tre gigantiska besvikelser (Marie)
Tre gigantiska besvikelser (Petter)
Tre gigantiska besvikelser (Jocke)



Loading next content