Twisted Metal (Peacock)

Det var enkelt att snabbt fatta tycke för David Jaffes vildsinta Playstation-original där jag i rollen som en psykotisk mördarclown i en rostig glassbil åkte runt i polygonfattigt bruna miljöer och pangade missiler för brinnande livet. Twisted Metal var, för sin tid, svinroligt. Det var dock först med rebooten Twisted Metal: Black till Playstation 2 som jag lyckades utveckla ett beroende, dock. Det spelet var, är och förblir fenomenalt och här bytte jag karaktär från Sweet Tooth till Shadow, och började investera orimliga mängder tid i min nya heltidshobby; Hjulburen förstörelse.

Tiden har sedan dess bara skenat. 22 år har passerat sedan Twisted Metal Black släpptes soch trots något enstaka försök att återuppväcka spelserien från de döda, sen dess, har Twisted Metal likt Sony-spelserier som Syphon Filter, Socom, Jumping Flash samt Warhawk fallit i glömska. David Jaffes gamla Mad Max-doftande bilmördare är idag inte särskilt mycket hetare än benvärmare och tumringar men trots detta beslutade sig Peacock för att strö pengar över den psykotiska glassclownen och hans kumpaner, om inte annat så enbart för att försöka rida på The Last of Us-vågen som HBO Max och Naughty Dog kommer att surfa lugnt på i flertalet år framöver.

Twisted Metal i serieform blir ganska snabbt ett tydligt bevis på varför det inte fungerar att utgå från att bara för att ett spel framgångsrikt förvandlats till en älskad, hyllad TV-serie, så kommer alla spel att bli bra TV-serier. Trots detta märks det ohyggligt tydligt att Sony här bara kastat pengar på en ogenomtänkt produktion och snabbt som attan bara rafsat ihop ett löjeväckande dumt, tunt och ointressant manus baserat på flamsig situationskomik och mängder av blod, för att kunna marknadsföra det hela som "ännu en TV-adaption av en älskad Playstation-följetong". Detta är ingen passionprojekt som The Last of Us, detta är snabbt ihopkastad skit. Rakt igenom.

Twisted Metal-spelserien har väl mig veterligen aldrig innehållit särskilt mycket story. Jag har då aldrig reflekterat över någon handling i alla fall, och har satt betyg på samtliga delar. Precis som i exempelvis Mortal Kombat hade väl varje karaktär någon slags nonsensdränkt "arc" i framförallt Twisted Metal: Black och allt hade väl att göra med ultraskurken Calypsos ondskefulla turnering Twisted Metal" men jag minns ärligt talat inget av det och inte en enda liten rad av dialog från någon av de inblandade. Det märks här, kan jag säga.

För även om det är Deadpool-författaren Rhett Reese som agerat "showrunner" samt skrivit pilotavsnittet, så handlar den här serien verkligen inte om någonting, alls. Vi får följa John Doe, gestaltad av Falcon-stjärnan Anthony Mackie som fyller dagarna med kurir-arbete mellan olika städer i vad som mest ser ut som en hemmagjord version av världen från Max Mad: Road Warrior. USA är ödelagt, städerna omringas av gigantiska murar och landet är laglöst, lortigt, mörkt och dränkt i illvilja. Doe får i uppdrag av borgmästaren för New LA att hämta en låda från New Chicago och föra den tillbaka till västkusten och som lön för mödan lovas han få vackert hus med vitt staket samt rikedomar, mat och ett lugnt liv innanför stadens murar. John Doe finns precis som några av de andra karaktärerna med i Twisted Metal: Black men hans utseende och personlighet har förändrats fullständigt. Den fåordigt stoiske, stenhårda spelgubben har förvandlats till en tramsig snackpåse som inte tar nåt eller någon särskilt seriöst. Hans bil är dessutom vare sig röd med eldflammor eller av amerikansk typ, längre. Heller. Istället för Mackie runt i en kulsprute-utsmyckad Subaru WRX STi 2001 och varenda biljaktsscen ser ut att vara inspelad i cirka 13 km/h.

Under resans gång stöter John Doe på den kvinnliga huvudkaraktären Quiet vars bror blir brutalt mördad, något som såklart avser att ställa till rätta genom blodig, tortyrfylld hämnd. De hamnar i händerna på korrupte poliser, på Sweet Toth och på rivaliserande gäng smutsiga vägpirater och mellan varven sker det som sagt biljakter där det skjuts mycket. Raketer, missiler, kulspruteeld och allt där i mellan avfyras för att få serien att se ut så mycket som spelförlagan som möjligt, men ingenting fungerar. Ingenting. Manuset är genomgående bedrövligt. Eländigt bortom all räddning. Karaktärerna är lövtunne, urtrista, deras motiv löjeväckande tunna och det vilar en tröttsam meningslöshet över varenda liten minut av denna tio avsnitt långa TV-serie.

Det finns scener här där Sweet Tooth framför en enmans-musikal inuti ett raserat casino som är något av det mest avskyvärda jag sett på flera år samt märkligt inslänga CGI-moment som ser ut som de modellerats och renderats i Excel, vilket tillsammans med fult foto, hemskt kostymarbete, värdelös produktionsdesign (märks att allt är gjort inom samma tre studiolokaler bara att man flyttat och bytt ut vissa möbler) och katastrofal dialog gör detta till årets hittills sämsta TV-serie. Inte blir det bättre heller av att skådespeleriet är genomgående fasansfullt. Mackie bidrar till vissa mikrogram av charm på ett par fåtal ställen men utöver det råder jag dig att hålla så långt avstånd till Twisted Metal som du bara kan.