Velma (HBO Max) [Episod 1-2]

"Det här är MIN historia, berättat på MITT sätt! JAG! Jag, jag, JAG!"

Bara en minut in i serien låter det mer än uppenbart att detta är ett fåfänglighetsprojekt för The Office-skådisen Mindy Kaling, som har satt sig själv i Scooby-Doo-karaktären Velmas skor för att ge franchisen lite mer attityd. Det är just vad den familjevänliga Hanna Barbera-deckaren behöver i dagens smärtsamt cyniska humorklimat: sex, nakenhet, menlöst våld, hemska karaktärer, cynism och droger. Kaling tycks dock inte ha förstått att animerade vuxenshower är mer än bara blod, bröst och brutalitet och spinoff-deckaren Velma är en förlust för alla involverade.

Velma är en slags ursprungshistoria om skolmord som eventuellt ska handla om bildandet av det ikoniska mysteriegänget - minus Scooby själv, som förmodligen avlivades i ett skjul för att skona jycken från Kalings målgruppsförvirrade metahumor. Vem är egentligen målgruppen för den här skiten, egentligen? Rick & Morty-fansen kommer inte att röra detta efter att ha nått skarpare metanivåer i sex säsonger nu och Scooby-Doo-fansen lär mest troligt kräkas av det illamående som showen framkallar. Möjligen är målgruppen sadister och Mindy Kaling själv, som får någon slags sjuk kick av att förolämpa sin publik och sina fans på alla sätt och vis.

Som show uppvisar Velma mest hur mycket manusförfattarna älskar lukten av sina egna fisar. Var 30 sekund bombarderas tittaren om hur självmedvetna författarna är om popkulturella troper, samtidigt som de själva bedriver den mest fantasilösa rebooten i världshistorien. Serien är tydligt medveten om identitetspolitik, men är samtidigt grovt stereotypisk och huvudpersonen dömer konstant andra baserad på deras hudfärg och sociala status. Stackars Fred, som var en av de mest älskade figurerna i franchisen, har förvandlats till en bortskämd barnrumpa med en mikropenis.

Det finns ingen som helst fyndighet i den småaktiga humorn, där sarkasmen dryper likt en urindränkt madrass och karaktärerna är antingen gestaltade som hjärnskadade sågspån eller som brutala psykopater. Det är tydligt att Velma har hämtat mycket inspiration från den animerade Harley Quinn-showen, som ju lyckades vara både "edgy" och subsersiv på helt rätt sätt. Skaparna av Velma har dock inte förstått det där med att berätta något med glimten i ögat och vad som ska vara provocerande känns snarare desperat, trött, ledsamt, out-of-touch och patetiskt.

Velma vill chocka, men befinner sig i en redan övermättad marknad av våldsamma vuxenanimationer om cyniska rövhål. Det enda jag inte har något emot är animationen, men även den kan stundtals kännas lika själlös som dess ruttna manus. Om du är sugen på att se en "vuxen" version av Scooby-Doo kan jag istället varmt rekommendera den helvrickade Mike Tyson Mysteries med Norm MacDonald som en oförskämd duva, eller varför inte bara spana in Harley Quinn-showen? Se förresten vad som helst som inte är Velma, för här finns inget annat att hämta än platt och barnslig chockhumor.