Witcher: Blood Origin (Netflix)

Henry Cavill gjorde helt rätt i att lämna The Witcher-världen om Netflix nya spinoff Blood Origin är någon som helst indikation på franchisens dalande kvalitet. Blood Origin är nämligen en spik i kistan för mitt intresse för mer televiserad Witcher-underhållning och fler det nog bli om det fortsätter i den oroande takten. Oj, nu glömde jag visst att inleda recensionen med en liten bakgrund om miniseriens handling. Nåja, det är egentligen så viktigt i det här fallet. Blood Origin handlar om sju alvhjältar som gör det till sitt personliga uppdrag att eliminera en tyrannisk kejsarinna, varav en av dessa också blir den första att bli muterad till en monsterhackande häxkarlen. Det låter mer spännande än vad det är.

Det vi egentligen har att göra med är en inspirationslös filler på fyra avsnitt som inte bidrar till den redan etablerade Witcher-världen på något sätt. Serieskaparna har sneglat åt andra fantasyverk för att plåstra ihop en dödsdömd expandering av Andrzej Sapkowski märkliga sagovärld och resultatet är den mest generiska och identitetslösa fantasyserien i mannaminne. Detta är TV-världens svar på en framstressad DLC-patch som varken kompletterar eller förnyar något.

Det babblas ofta i Blood Origin om hur världens öde ligger i karaktärernas händer, hur tid och rum och hur hur tid och rum kommer att böjas och förändras för all framtid! Men det känns aldrig som det. Det finns ingen som helst vikt i det som händer, inget känns brådskande, inget känns viktigt eller värt att bry sig om. Faktum är att väldigt lite spelar roll, då manusförfattarna ständigt spelar efter andras toner och misslyckas med att bygga upp något originellt. Man behöver inte vara en spågumma eller magiker för att räkna ut i exakthet hur det hela kommer att sluta.

Vi följer sju hjältar totalt, men det borde bara ha varit tre. Som högst. De första tre etableras i första episoden - resten slängs in som disktrasor och lämnar inget bestående avtryck. Förutom de tre viktiga figurerna tvingas vi alltså följa en trollpacka som bölar varannan minut, en kvinnlig dvärg som döpt sin hammare efter sin länge döda älskarinna, en värdelös alv med en köttyxa som har förmågan att slösa allas tid och en sjunde medlem som jag fortfarande inte ens minns fem minuter efter att jag såg finalen. Michelle Yeoh är cool som vanligt och dödsfienderna Fjall och Éile, som naturligtvis utvecklar ett djupare (och forcerat) band med varandra, funkar som huvudpersoner. I övrigt är det väldigt fattigt med engagerande karaktärer som inte bara är platta och uttråkade klyschor.

Serien kretsar i grunden kring hur maktgalna alver förstörde sin egen värld och det eventuella sammanförandet av alvernas och människorasens världar, vilket ju hade bjudit på betydligt starkare konflikter och berättelser. Istället nöjer sig serieskaparna med att ständigt hitta genvägar för att nå den blodiga finalen så fort som möjligt, där Blood Origin förmodligen hade fungerat bättre som en TV-film än fyra poänglösa avsnitt. Åtminstone kunde något så mediokert som Rings of Power hålla kvar visst intresse i sina försök att kasta omkull allt vi älskar med Tolkiens underbara värld och leka med tittarens förväntningar. Blood Origin är bakgrundsbrus under julklappspaketering, som bäst.

Trots att det finns några snygga sekvenser och ett fåtal kompetenta svärdsvingarscener varvas dessa också av fula kulisser, billiga effekter och snustorrt berättande, vilket gör Blood Origin till en oroväckande upptakt till den tredje Witcher-säsongen. Jag gillade den animerade prologen om Vesemirs ursprung eftersom den hade en stark koppling till Geralts resa; Blood Origin försöker förgäves hålla fast i någon av franchisens röda trådar, men hade kunnat vara vilken annan fantasyserie som helst om inte man hade klistrat på Witcher-namnet på denna smörja.
Tack för kolbiten i i julstrumpan, Lauren Schhmidt.