10 plågsamt överskattade speluppföljare

Efter att jag skrivit om underskattade samt överskattade filmuppföljare passade Conny på att lista tio stycken speluppföljare som han anser vara underskattade och nu är det dags för motsatsen, överskattade uppföljare som enligt mig får och alltid fått alldeles för många hyllningar.

Här hittar du tidigare artiklar ur denna följetong:
10 plågsamt underskattade uppföljare (film)
10 plågsamt överskattade uppföljare (film)
10 underskattade uppföljare (spel)

Uncharted 2: Among Thieves
Missförstå mig rätt nu, Uncharted 2 är bra. Jag gillar det, jag har alltid gillat det. Rent tekniskt var det direkt enastående när det släpptes och den storslagna känsla av omfång och atmosfär som Naughty Dog erbjöd här var nyskapande för inte bara actiongenren utan hela spelvärlden. Det var ambitiöst, ursnyggt, storslaget, varierat och polerat. I samma andetag var och förblir Uncharted 2 hopplöst styrt och sådär ultralinjärt och självspelande som dåtidens stela full motion video-titlar en gång var. Naughty Dog håller mig hela tiden i handen, ibland känns hela kapitel som om de spelar sig själva och risken att misslyckas med ett hopp eller en klättring uppför en klippvägg känns alltid lika med noll vilket gör att hela äventyret dör, lite. För mig. Jag ser det därmed som ordentligt överskattat med tanke på hur många som hyllar det sådär ursinnigt. Inte alls dåligt (tvärtom), bara överskattat.

Kingdom Hearts III (Skrivet av Johan Mackegård)
Hyllningarna haglade och Gamereactors systerredaktioner kallade det för det näst bästa spelet i serien och delade ut högt betyg. Jag begrep aldrig riktigt grejen då berättelsen innehöll ingenting nytt överhuvudtaget utan försökte bara knyta ihop 500 lösa trådar från tidigare spel. Disneyvärldarna var i regel som att spela lågupplösta versioner av filmerna där spelets huvudperson (Sora) mest syntes i bakgrunden. Världarna var otroligt utdragna och var mest som att man sprang igenom långa korridorer bara för att spelet skulle bli långt. Precis alla karaktärer som dött på något sätt vare sig det var bossar eller hjältar blev återupplivade utan någon vettig förklaring vilket tog udden från många minnesvärda ögonblick från tidigare spel.

Call of Duty: Modern Warfare II (2022)
Originalet var aldrig något för mig och när det var dags för Activision och Infinity Ward att använda samma gamla namn för att på Michael Bay-premisser spränga allt och alla, var jag verkligen ingen av de som stämde in i de internationella hyllningskörerna. Singleplayerportionen var hoppigt tunn och karaktärerna kändes som vanligt som bleka karikatyrer. Tillkom dumma fiender och den där känslan av att allting är förprogrammerat och superstyrt av en osynlig hand i kombination med den där dumma Michael Bay-spränga-allt-känslan. Multiplayerdelen var ännu sämre med spelseriens sämst designade kartor och massor av avsaknad av funktioner som idag är synonymt med Call of Duty.

Red Dead Redemption 2
Arthur Morgans resa genom ett urläckert USA anno 1899 var, är och förblir en av de mest detaljrika, ambitiösa och tekniskt slipade spelupplevelser som någonsin gjorts och med denna älskade uppföljare spände Rockstar verkligen varenda muskel. Det finns sådär fyra hela år efter premiären ingenting som kan tävla med den öppna världen i Red Dead Redemption 2 och Dan Housers manus var dränkt i karaktär, dramatik och spännande twister. Men! Det var för segt, för långsamt och tog alldeles för lång tid på sig att verkligen komma igång. Rockstars ambitioner om att sätta hela actionrollspelsgenren i skamvrån mynnade ut i ett spel vars mikrosystem för allt gällande sömn, mat, vila, jakt, personlig hygien och allt där i mellan agerade som bromspedal för berättandet och tempot i stort. Jag gillar verkligen spelet men kan heller inte blunda för att jag anser det vara överskattat av just dessa anledningar och jag tycker fortfarande att föregångaren var bättre, tightare och klart mindre långsamt/utdraget.

Zelda: Breath of the Wild
Impopulär åsikt? Jodu, det vill jag lova, men det går för egen del inte komma ifrån det faktum att Nintendos unisont hyllade, älskade open world-zelda till Switch är en av de mest överskattade uppföljarna genom alla tider. Jag gillade atmosfären, friheten och hur Nintendo jobbade med struktur samt utmaning. Jag gillade inte designen som aldrig kändes som ett Zelda, jag hatade att vapnen gick sönder, den gråsmetiga grafiken, att det saknades tempel och de fula fienderna som kändes plågsamt klonade och variationsfattiga. Inte alls dåligt men plågsamt överskattat.

Gears V
Många gillade verkligen det femte spelet i Epics idag ikoniska actionföljetong medan jag aldrig fattade vad som var bra, med det. Till att börja med släpptes det i direkt bedrövligt dåligt skick och patchades likt ett Cyberpunk 2077 i omgångars omgångar under det följande året. Sen var det också befriat från den där tunga, mörka, lortiga känslan av bökigt, köttigt krig som alltid definierat Gears of War, för mig. Det kändes för lätt, för flamsigt och själlöst på ett vis som gör att jag mer än gärna kallar det plågsamt överskattat.

Assassin's Creed: Valhalla
Det hyllades, älskades och mottogs av en enig presskår med öppna armar och höga betyg. Jag fattade aldrig grejen och har trots ett par tappra försök aldrig riktigt kommit in i Valhalla som i min bok känns som ett av spelseriens svagaste kort. Känslan av att Ubisoft fortsätter att tokstressa sna utvecklingsteam som därmed korvstoppar spelen utan att verkligen bygga en grundläggande homogen, fungerande balans mellan spelvärlden och spelmekaniken, något som får mig att ledna lika snabbt varje gång. Ljuddesignen är dessutom inget vidare precis som fiendernas artificiella intelligens, de bleka karaktärerna och den bristfälliga variationen.

Doom 3
Det är ganska vrickat egentligen hur väl Doom II står sig än idag. Jag återvände till det nyligen och det slog mig att Id Softwares första riktiga uppföljare är precis lika roligt idag som för 30 år sen. Detta går dock verkligen inte säga om Doom III som jag anser vara rena haveriet idag om man försöker krypa tillbaka till den där mörka, trista, stålgrå forskningsstationen på Mars. Fiendemötena sker nästan enkom i väldigt trånga korridorer, skrämselmomenten upprepas till leda och storyn är nonsensdrypande på ett vis som får hela äventyret att kännas lite som en glorifierad grafikdemo. Det hyllas dock som bäst i serien på sina håll och omskrivs som "en underskattad pärla" vilket jag alltså inte håller med om.

Grand Theft Auto: San Andreas
Även om Boyz N the Hood-temat var förhållandevis välgjort och även om gängkrigsinriktningen fungerande var och är jag alltid av den enkla åsikten att detta är det mest överskattade GTA-spelet hittills. Jag anser CJ vara den sämst skrivna huvudkaraktären som Dan Houser någonsin plitat ihop och jag tyckte precis som i fallet att de påtvingade rollspelselementen gjorde hela äventyret långsamt och segt. Inte alls dåligt (tvärtom), bara överskattat.

Resident Evil: Village
I grunden är det inget fel på Village. Jag gillar det, helt klart. Jag gillar det. Men det är ju inget Resident Evil, för en endaste liten sekund och borde kanske bara ha hetat "Village" istället. Merparten av äventyret var mellansekvenser som inte riktigt fångade mig, karaktärerna var enkla att glömma eller direkt ignorera och hela grejen med Lady Dimitrescu var ju ett rätt ordentligt antiklimax, åtminstone för min del. Pusslen var lite för förutsägbara den här gången och bossfighterna lite för simpla. Inte alls dåligt (tvärtom), bara överskattat.

Hur ser din personliga lista ut?