Petter Hegevall väljer: Wipeout 2097
Även fast det första spelet var riktigt bra, var det ändå inget som jag verkligen fastnade för. Åtminstone inte på samma sätt som jag torskade dit för Namcos briljanta arkadkonvertering av Ridge Racer. Men så släpptes uppföljaren och jag förvandlades till en techno-tönt iklädd prasseljacka och solglasögon med silvriga bågar - innan jag hann säga "Firestarter". För Wipeout 2097 står sig som ett av de viktigaste spelen som någonsin gjorts. Inte bara för att det innehöll alldeles, alldeles perfekt spelmekanik och grafik, men även för att det var ett av de där titlarna som verkligen hjälpte till att plocka spel som underhållningsform från pojkrummet till vardagsrummet. Psygnosis uppföljare var ett "coolt" spel, som ramade in en livsstil och gjorde Sonys konsol till det lite mer "mogna" alternativet till Nintendo och Segas motsvarigheter. Jag spelade det oavbrutet i månader. Jag spelade så mycket att jag helt och hållet slut ut en av mina handkontroller och minns mycket väl hur fixerad jag var av tanken på att klara Piranha-racingklassen utan så mycket som ett misstag. Vilket skedde, efter typ sju månaders dagligt spelande, och såhär i efterhand är det på flera sätt spelet som för egen del definierar Playstation.
Mathias Holmberg väljer: Resident Evil 2
Om en månad fyller Capcoms klassiska skräckuppföljare hela 20 år, och ärligt talat anser jag faktiskt att spelet håller måttet än idag. Jag brukar faktiskt årligen ta mig genom Leon och Claires helvetesflykt från Raccoon City när julen börjar nalkas. Det är trots allt ett av världens mest atmosfäriska spel vi snackar om här, och äventyret är ju fullproppat med minnesvärda sekvenser. Jag kommer aldrig glömma mitt första möte med en Licker, eller den ihärdige Mr. X som ständigt förföljer en genom spelets gång. Bara tanken av William Birkins tragiska öde ger mig gåshud, och det kommer nog aldrig bli tråkigt att blåsa skallen av den där kollosala alligatorn man stöter på i kloaken. Måtte nu Capcoms nyversion av Resident Evil 2 leva upp till originalets kvalité, och de skyhöga förväntningar som vilar över projektet.
Kim Jakobsson väljer: Metal Gear Solid
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja när jag vill beskriva all min kärlek till Metal Gear Solid, som förmodligen var det första spelet som på riktigt fick mig att bli förälskad i TV-spel. Jag minns hur jag i någon gammal dassig papperstidning fick med ett demo till spelet, och efter den första genomspelningen var jag helt fast. I dagar satt jag med det där sablans demot och nötte, utforskade varena millimeter i det lilla fuktiga källarutrymmet tills dagen kom då spelet släpptes på riktigt. Mina förväntningar var enorma när jag med trevande steg tog mig förbi den punkt där demot hade slutat och slängdes ut i den halvöppna världen. Metal Gear Solid var långt före sin tid när det kom till berättande inom spel, och även fast spelmekaniken inte riktigt var där ännu hejdade det inte mig från att planlöst älska varenda minut. Jag kommer aldrig glömma sekvenser som när man var tvungen att dra ur handkontrollen och stoppa in den i port två under Psycho Mantis-striden, eller när jag listade ut numret för att kontakta Meryl faktiskt stod på baksidan av spelkartongen. Min första genomspelning av Metal Gear Solid är den absolut starkaste spelupplevelsen jag har, och jag bara hoppas att den ska överträffas en dag.
Jonas Mäki väljer: Final Fantasy IX
Vilket Final Fantasy-spel är egentligen bäst? Diskussionen brukar i huvudsak handla om del sex eller sju, möjligen även fem eller nio. Just sistnämnda råkar vara min personliga favorit. Det sista spelet i serien som verkligen kändes som det Final Fantasy allt startade med. Här finns de svarta magikerna, de röda, slumpens gladlynte hjälte, den där lite japanskt torra humorn, kristallerna, luftskeppen, mäktiga summons och en gripande historia.Final Fantasy IX blev ett slags oas mellan Final Fantasy VIII och X som för min egen del sabbades av störiga huvudpersoner med överdriven emo-känsla, och något slags ultimat summering av varför denna serie kommit att bli en av mina absoluta favoriter genom tiderna. Jag led med Vivi, skrattade med Zidane, skrattade åt Adelbert Steiner och Quina, stred med Freya Crescent och kämpade för Garnet. Allt som allt den mäktigaste sagan som går att uppleva i spelform och mitt absolut starkaste minne från Playstation-eran.
Henric Pettersson väljer: Final Fantasy VII
Jonas har ingen aning vad han snackar om när han utser den nionde installationen i serien till den bästa. Tillsammans med Final Fantasy VI är Final Fantasy VII det bästa spelet i serien, om du frågar mig. Detta var det första spelet i serien jag testade men väldigt snart stod det klart att jag var förälskad. Final Fantasy VII är för mig ett alldeles underbart spel tack vare sättet man levererade en seriös och mogen berättelse. Alla minns vi väl scenen när Sephiroth hoppar ned från skyn och avrättar Aerith till tonerna av Aerith's Theme. Det var så överraskande och främmande för spel vid den tiden och har idag inspirerat hundratals andra spel sett till berättande. Utöver handlingen älskar jag stridssystemet, jag älskar materia-upplägget och jag älskar omgivningen. Och jag älskar givetvis Cloud Strife. Jag hade kunnat prata gott om sjuan hur länge som helst men jag tror knappast att någon av er orkar lyssna på det. Låt oss bara enas över att det är ett av tidernas bästa spel och att vi inte kan vänta på nyversionen.
André Lamartine väljer: Bishi Bashi Special
Ett av de absolut roligaste spelen jag har återbesökt på senare är de helylle-japanska Playstation-liren Bishi Bashi Special, som än idag framkallar genuint god stämning som partyspel och är en typ av tävlingsspel som sällan spelas idag. I Bishi Bashi Special kastas två spelare in i ett gäng uppskruvade minispel, vars hysteriska tempo gjorde att man nästan tappar kontrollen av ren tafatthet och vars underbart skrikiga presentation skulle få epileptiker att omedelbart sättas på akuten. Allt handlade om att hitta rätt tajming, använda sig av den hutlösa stressen som framkallades och att ha ordentligt roligt med sina vänner - även om man nästan ville slänga Dualshock-dosan mot kompisens anlete av brinnande frustration. Bishi Bashi Special är med andra ord ett underbart otyglat och utflippat spel som bjöd på massor av überjapanska minispel (som att mata en japansk farbror med godisbönor) och massor av goda spelminnen.
Kenny Gustafsson väljer: Medievil
Sonys första spelstation har lyckats bjuda på många oförglömliga favoriter, och självklart så har jag en drös av titlar som jag skulle vilja lyfta fram. Men om jag bara får välja ett spel så måste det nog få bli Medievil. Äventyrsspelet med den mumlande skelett-riddaren Sir Daniel Fortesque. Medievil bjöd på en spännande resa där jag fick kämpa mig igenom det förlorade kungariket Gallowmere för att besegra trollkarlen Zarok. Jag fick kötta mig igenom mängder av zombies, glasdemoner, köttätande pumpa-växter och massor av andra häftiga (och läskiga) varelser. Jag älskade att ta mig ett steg närmare på kartan mot mitt slutmål samtidigt som jag samlade på mig nya häftiga vapen och sköldar. Sen måste jag även slå ett slag för spelets helt fantastiska soundtrack. Musiken gav mitt äventyr en helt makalös atmosfär som fick mig att känna en blandning av rädsla och passion. Ett enkelrecept på härliga rysningar. Nu sitter jag här, med Medievil-soundtracket spelandes i hörlurarna, och ber på mina bara knän för att Sonys kommande re-master av spelet inte ska göra mig besviken.
Kim Orremark väljer: Metal Gear Solid
Precis som Kim 2 håller jag Metal Gear Solid som ett av det viktigaste spelen som någonsin släppts, åtminstone för mig personligen. Det var det spelet som verkligen fick mig att gå från att gilla spel till att dyrka konstformen. Hideo Kojima har varit min gud sedan dess och även om karln verkar vara spritt språngande galen finns det så mycket i Metal Gear Solid som känns konstruerat med perfektion i åtanke. Visst är berättelsen snurrig och överdriven och röstskådepspelarna lätt skrattretande (även om jag älskar David Hayter) men det spelmekaniska var, på den tiden, så häpnadsväckande att det inte gick göra annat än att gapa under spelets bossstrider och sedan lipa likt en bebis när Sniper Wolf dör där på slagfältet. Metal Gear Solid är en klassiker på samma sätt som första Mario eller A Link to the Past.
André Wigert väljer: Hogs of War
Det var med ren ilska och den sotsvartaste avundsjuka som jag stirrade på mina pojkpolares PC-riggar medan de världskrigade och hade det trevligt i Worms. Jag hade ingen dator, och de helskojiga maskarna var på den tiden lika PC-exklusiva som World of Warcraft är idag. Men, i skärselden av lillpojkens brustna drömmar brakade ett mirakel rätt in i skivläsaren på Sonys askmatta burk, nämligen Hogs of War - lätt översatt till "Griseknoar på masslakt". Det här var inte bara ett Playstation-substitut till Worms, det var dessutom flera hundra resor bättre än metmaskarna då gristiteln banne mig kördes i 3D, och humorn kunde få en normalväxt åttaåring att nästan dö på kuppen. Det absolut fräckaste man kunde göra var att klura ut en riktig massmordsekvation byggt på ett högintellektuellt konsekvenstänk. Exempelvis, lubba fram till ett motståndarsvin och sticka aset i ryggen med en elektrifierad stålpinne så han flyger iväg, landar rakt i ett minfält, sprängs långt ut i vattnet, varpå aset försöker simma för livet och sedan drunknar en meter från strandkanten. Jag sökte mig alltid till Hogs of War så fort som det blev för svårt i Metal Gear Solid, och det var väl i princip varje dag, i något års tid
Fredrik Säfström väljer: Alundra
För många år sedan läste jag i en Playstation-tidning om ett spel som kallades för Playstations svar på Nintendos The Legend of Zelda-serie. Spelet kallades för Alundra och av bilderna att döma såg det också ut att vara väldigt likt Links fenomenala äventyr till Super Nintendo. Men oj vad jag älskade det. Även om det inte alls var lika bra som The Legend of Zelda: A Link to the Past så fick jag uppleva ett storslaget äventyr i sällan skådat slag. Matrix Softwares underbara rollspelsäventyr bjöd på fantastiska strider, smidig spelmekanik, ljuvlig musik och en ovanlig, men ack så mysig berättelse. Dessutom var spelet ganska svårt och jag minns hur jag kämpade i dagar med att försöka besegra en av spelets senare bossar. Tillsammans med Final Fantasy VII och Castlevania: Symphony of the Night står sig Alundra som ett av de bästa spelen till Playstation. Tyvärr gick inte uppföljaren i samma spår och blev istället en gruvlig besvikelse.
Joakim Sjögren väljer: 40 Winks
När man tänker på hur många kvalitativa mästerverk Sonys första spelkonsol erbjöd är det kanske lite märkligt att man väljer att lyfta fram ett högst mediokert plattformsspel som 40 Winks i grunden ändå egentligen är. Men GT Interactives lilla, och ytterst fyrkantiga, polygonpärla har trots detta en ytterst speciell plats i mitt hjärta då det var mitt allra första Playstation-spel som jag själv hade äran att äga. Jag fick nämligen titeln under en klappöppning på julafton, och jag minns så väl hur jag slet upp paketet och nästan blev lite tårögd då jag visste att familjen inte ägde någon Playstation-enhet till att börja med, och att min kära mor förmodligen måste ha blandat ihop spelboxarna under julhandlingen. Men min mamma hade faktiskt järnkoll på vilka spelmaskiner som fanns i huset och när hon såg sin sons förbryllade min så lyfte hon fram en ljusgrå liten speldosa och berättade hur vi skulle få låna en konsol från en bekant de kommande månaderna. Känsloyttringarna gick därmed från en avgrundsdjup sorg till en kolossal glädje, och även om spelet har sina brister så kan jag inte annat än älska denna mysiga, men högst mediokra, saga om jakten på drömvarelserna vid namn Winks.
Lisa Dahlgren väljer: Tomb Raider
Det finsn enligt mig väldigt få spel som kan mäta sig med Lara Crofts allra första äventyr, och då syftar jag inte bara på den här specifika generationen eller på titlar som enbart släpptes till Sonys förstfödda - Jag pratar totalt sett, genom spelhistorien. Core Games med designsnillet Toby Gard i spetsen skrev om regelboken för såväl action- som äventyrande i spel och skapade en tredimensionell värld proppad med mystik och spänning. Jag levde för att utforska, lösa pussel och för att överleva under flera månader och minns tydligt hur kämpigt jag tyckte att vissa riktigt kniviga passager var. När jag till slut nådde slutbossen var jag så imponerad att jag i princip stammade.
Vilket är ditt favoritspel till Playstation?
Du har väl inte missat tidigare delar i denna artikelserie?
Gamereactor älskar Super Nintendo
Gamereactor älskar Xbox
Gamereactor älskar Dreamcast
Gamereactor älskar NES
Gamereactor älskar Mega Drive