Devil May Cry (Netflix)

Netflix har på kort tid pumpat ut en hel del animerade serier baserade på TV-spel. Vi har bland annat fått Tomb Raider, vi har fått Castlevania och Cyberpunk och så självklart den fantastiska Arcane. Nu har då turen kommit att förvandla Capcoms actionspel till just en animerad actionserie och det är då demonjägaren Dante (vars röst görs av Johnny Yong Bosch) som dras in i en kamp mot en mystisk vit kanins önskan om att låta demonerna vandra fritt från sitt rike till vår värld.

Det är lite synd att jag redan bara några minuter in kan gissa mig till mycket. För ja, Devil May Cry är väldigt förutsägbar, fylld av klichéer och överlag en "cool" ton. Limp Bizkit-dängan "Rollin'" spelas i introt, Dante kör försök till fräcka one-liners och vi bjuds på minst en utdragen actionsekvens per avsnitt. Däremellan stampar berättelsen på med en religiös fanatisk vicepresidenten i centrum (vars röst görs av den bortgångne Kevin Conroy) och en drös med andra demonjägare vid sidan om Dante. Där ser vi främst Mary Arkham, även känd som Lady, som tar en central plats i kampen både med och mot vår huvudperson Dante.

Jag tycker främst det är synd att det verkar finnas något slags behov av att skapa en "cool" attityd kring det mesta. Jag hade gärna sett mer mörker, mer mystik och jag tycker nog heller inte att animationen eller det visuella direkt hjälper här, heller. Det är lite för stelt och framförallt oengagerande, och även om en hel del actionsekvenser ser riktigt häftiga ut så känns det liksom nog vid den tionde sådana som pågår ett par minuter. Det finns en del häftig design på demoner, och karaktärer är enkla att känna igen och jag uppskattar också den råa natur som finns här. Men det finns en slags motsägelse i att mycket står och trampar vatten i berättelsen (tillbakablickar och Dantes tragiska bakgrundshistoria ska vi påminnas om väldigt många gånger) samtidigt som det är flashigt och häftigt med alla strider. Tempot blir lite märkligt, helt enkelt.

Det finns samtidigt en del i serien som görs bra. Dante är på många vis en överlag komplex karaktär och precis som med Lady finns här substans i deras personligheter. När den coola attityden kopplas bort så växer karaktärerna några rejäla steg. Klart bäst är dock seriens huvudskurk, den vita kaninen (vars röst görs väldigt övertygande av Hoon Lee) som hela tiden känns som ett riktigt hot och är manisk och läskig. Jag uppskattar när man ställer en ond karaktär i centrum på det här viset eftersom det hela får ett tydligare driv och något för vår protagonist att slåss emot. Det blir mer intressant än någon filur som skymtats lite grann som sedan dyker upp för en slutstrid.

På många vis är tyvärr Devil May Cry en axelryckning, dock. Man blir väldigt sugen på att hellre scrolla på telefonen än att bry sig om det som sker på skärmen. Det dras mest ner av att det känns rätt klichéartat och förutsägbart och det liksom följer hela tiden åt det spåret man förväntar sig. Dock finns här en del ögongodis i form av snygga (men för många och för likadana) actionsekvenser och jag uppskattar då också en del karaktärer. Hade man trimmat ner detta till typ fem betydligt mer tighta avsnitt så hade det fungerat bättre. Det brukar sägas att man ska "ta saker för vad det är" och visst, gör jag det så finns det en del scener som i all sin bisarrt tokiga orealistiska framställning ändå ser rätt visuellt coola ut. Men samtidigt måste det ju kännas intressant och där faller Devil May Cry mer ofta än det på riktigt underhåller.