Tidigare delar ut denna artikelserie:
Marcus Persson
Joakim Sjögren:
Petter Hegevall
Jonas Mäki
The Legend of Zelda: A link to the past (SNES, 1992)
Det var regnet som fick mig att häpna. Först var det ljudet, när det smattrade mot taket där precis i inledningen av spelet. Men sedan visuellt när man tog sina första steg utanför dörren. Klivet från hur Hyrule målades upp i originalet till NES och det visuella sjumilakliv som togs här, det var bortom min vildaste fantasi. Super Nintendo målade upp någonting jag inte trodde var möjligt och Zelda: A Link to The Past var verkligen ett av de där spelen där det kände som att det kunde ju omöjligen bli snyggare än såhär. De pixlar som varit ganska begränsade på NES fullkomligen exploderade och genast förstod man varför Nintendo satt namnet Super framför på sin nya konsol.
Final Fantasy VII (Playstation, 1997)
Många spel jag håller som favoriter har jag samtidigt någon personlig historia kring. Nästan som att jag kan minnas dofter, ljud och omgivningen jag befann mig i när jag förälskade mig i spelet. Så, jag stängde in mig i en kompis pappas lilla kontor (jag hade inget eget Playstation förens något år senare) och lät Clouds fantastiska äventyr välta omkull allting jag trodde mig veta om Tv-spel. Det är få titlar som har det perfekta paketet, där alltifrån musik till det visuella skapar en oklanderlig harmoni, men den sjunde delens förrenderade bakgrunder målade upp någonting fantastiskt där varje ny skärm nästan kändes som ett konstverk.
Wave Race 64 (N64, 1997)
Tack vare en pappa som arbetade som journalist hade jag redan spelat och klarat Super Mario 64 ett par veckor innan dess release. Så när det var dags att köpa ett eget Nintendo 64 föll valet på den racing-titel jag kört om och om igen inne på den lokala Telia-butikens demo-station. Jag minns att brorsan tyckte valet var märkligt, men hela familjen förälskade sig sedan snabbt i Nintendos briljanta spel där framförallt vattenfysiken verkligen kändes som något extra, och när dimman så sakta lättar på Drake Lake kändes Nintendo 64 som konsolen som skulle ge oss nästa generations spel på allvar. Kompisen tyckte omgivningarna var lite kantiga, men det realistiska vattnet bländades vi alla utav.
Uncharted 2: Among Thieves (Playstation 3, 2009)
När motion capture på allvar gjorde entre inom spelvärlden lyftes det visuella till någonting som kunde liknas vid film. Borta var de ryckiga animationerna och följsamma rörelser blev med åren vardagsmat inom spel. Men innan vi var riktigt bortskämda så imponerades vi av Naughty Dogs vis att ta utvecklingen framåt, inte bara genom animationer utan också genom detaljer och skriptade häpnadsväckande sekvenser. Inledningen med tåget vi ska kravla oss genom tillhör en av spelhistoriens mest gastkramande stunder och det var så snyggt, så otroligt snyggt.
Grand Theft Auto V (Xbox 360, 2013)
Där föregångaren kändes lite grå i färgskalan, så imponerade del fem av Rockstars sno-bilar-följetong på allvar. Det fiktiva Los Angeles är en sprudlande stad, en mästerlig lekplats med en detaljrikedom som kändes flera nivåer över vad vi fått förut. Framförallt imponerades jag över det faktum att allting kändes så levande, något som open world-spel annars kan ha som en akilleshäl. Alltifrån de kaliforniska öknen till den pulserande storstaden var världens bästa, och för ögonblicket, snyggaste lekplats att gå loss i. Det var en häpnadsväckande stad som sjöd av liv och under de kommande åren besökte jag den ofta, inte för att egentligen spela utan bara för att njuta av den fantastiska utsikten.
The Witcher 3: Wild Hunt (Xbox One, 2015)
Det var någonstans längst en landsväg, ridandes på Roach som jag insåg att Geralts nya äventyr var mitt nya bästa spel, någonsin. Men vi ska ju främst prata grafik här, och jag minns att jag berättade för en kollega att jag var så imponerad över hur exempelvis marken kändes "tredimensionell". Hur grus och stenar, lera och vattenpölar skapade en detaljrikedom jag häpnades av. Sedan var det ju solnedgångarna, vinden som grep tag i träden. Alla små detaljer, alla stora penseldrag. The Witcher 3 kändes verkligen som framtiden rent visuellt och lyfte ribban flera nivåer rent grafiskt.
Half-Life: Alyx (VR, 2020)
Som avslutning på min lista vill jag lyfta fram Valves VR-äventyr. För redan i spelets inledande minuter stod det klart att detta rent grafiskt skulle erbjuda någonting vi aldrig upplevt förut. Det var snudd på fotorealism i vissa sekvenser, och som så många gånger förr gällande grafik är det detaljer som gör helheten. Sopsäckar, liksäckar, tunnor och bråte. Varenda korridor vi traskade genom var så full av föremål att helheten kände som att vandra genom en interaktiv film. Aldrig förr hade VR-formatet varit snyggare än såhär, och aldrig förr har spel lyckats bjuda på samma upplevelse och inlevelse. En perfekt demonstration på vad VR kan göra och rent grafiskt ett underverk.
Hur ser din högst personliga lista ut?