Tre Gigantiska Besvikelser (Johan)

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Tre gigantiska besvikelser (Marie)
Tre gigantiska besvikelser (Petter)
Tre gigantiska besvikelser (Jocke)
Tre gigantiska besvikelser: Jonas

Hogwarts Legacy (Multiformat / 2023)
När det först började ryktas om ett rollspel i Harry Potters magiska universum för ett par år sedan så trodde jag knappt att det kunde vara sant. Sedan jag som åttaåring blivit fullkomligt förtrollad av Hemligheternas Kammare till Playstation 2, hemma hos min lågstadiekompis Viktor, hade jag drömt om att en dag få återvända till Hogwarts och återuppleva magin fast i ännu större skala och med mig själv i huvudrollen. Så i år släpptes ju till slut alla Potter-fans stora dröm och jag var en av dem som redan ett par dagar tidigare än de flesta hade påbörjat mitt äventyr tack vare den tidiga åtkomsten via spelets deluxe-utgåva. Hogwarts Legacy var snyggt, detaljerat och fullproppat med små referenser till olika delar av den magiska världen och jag var faktiskt helt förtrollad till en början. Jag kunde sitta och fnissa lyriskt över småsaker som att min trollkarl lyfte sin trollstav när jag höll in R2 och jag gjorde mig mentalt redo för att ta mig an ett av mitt livs bästa spelupplevelser.

Att vänta sig för mycket av något hör förstås till själva grundkonceptet av att bli besviken och du hör ju själv att mina på tok för höga förhoppningar låg någonstans i linje med Jupiter men även fast jag kände redan tidigt att Hogwarts Legacy inte riktigt träffade rätt så fortsatte jag spela i god tro om att något fantastiskt snart skulle ske. Timmarna rullade på och när det där häftiga aldrig inträffade så började jag sakta ifrågasätta vad det egentligen var jag höll på med. Vad handlade spelet om egentligen? Än idag kan jag inte riktigt sätta fingret på vad berättelsen egentligen bestod av, mer än att min karaktär var en speciell typ av trollkarl med kopplingar till en särskild typ av uråldrig magi som lät mig göra... Vad? Kasta lådor på fiender och ibland framkalla åska? Det borde väl varenda elvaåring med ett hyfsat intakt trollspö klara av utan någon större ansträngning eller har jag missat varför folk verkade bli så ohyggligt imponerade varje gång jag tryckte på R1?

Sen var ju utforskandet det jag egentligen sett mest fram emot i Hogwarts Legacy men även fast världen är både stor och vacker så var det också i princip det enda som också var bra. Jag kunde mot slutet fundera över vad det egentligen var som var poängen med att flyga runt och samla på mig olika klädesplagg som magiskt nog nästan alltid tillhörde mitt elevhem och till och med när jag undersökte Salazar Slytherins undangömda lokaler blev ofta belöningen någon typ av halsduk i Ravenclawfärger. Nej, Hogwarts Legacy lyckades förvisso med att vara magiskt vackert i långa stunder men någon magiskt känsla blev det aldrig tal om för min del.

Elden Ring (Multiformat / 2022)
Jag är tokig i Dark Souls. Jag är tokig i Demon's Souls. Jag är tokig i Bloodborne. Att jag skulle älska Elden Ring, som tog From Softwares numera klassiska speldesign och placerade den i en öppen spelvärld, var för mig helt självklart. När jag väl kommit igång med min resa i The Lands Between var jag dock inte lika säker. För mig blev det nämligen väldigt snabbt tydligt vad det egentligen var som jag uppskattade med studions tidigare titlar och hur de valt att lämna det spåret med Elden Ring. För det första fungerade den öppna spelvärlden inte alls för mig, helt enkelt för att jag inte hade den blekaste aning om vad det var jag skulle eller ville göra. Vilket håll jag än rörde mig åt så fick jag aldrig känslan av att jag gjorde några som helst framsteg och trots att min resa ändå höll i sig i lite drygt 36 timmar så kunde jag extremt sällan svara på frågan vad det var jag hade gjort och vart jag var på väg. Jag saknade helt enkelt den tighta genomtänkta nivådesignen från tidigare installationer och de öppna ytorna kändes helt enkelt för spretiga för mig.

Sen kan jag inte komma över hur onödigt storslagna nästan alla strider i Elden Ring behöver vara. Explosiva specialattacker är något som nästan varenda boss och ett flertal fiender slänger fram med jämna mellanrum och även fast det bevisligen går hem hos många så är just avsaknaden av den typen av strider något som jag uppskattade mest med Dark Souls och framförallt Bloodborne. I min bok skapas minnesvärda strider inte av att motståndaren när som helst kan bestämma sig för att spränga en stor del av banan med valfri typ av gudomlig elektricitet och jag tycker att det blev på tok för mycket av den varan i Elden Ring. Råa och snudd på intima bataljer som de såg ut i tidigare spel är så gott som bortblåsta i Elden Ring och även jag som spelare uppmuntras till att skaffa mig magiska superattacker som tar bort all känsla av utsatthet. För mig är Elden Ring helt enkelt storslaget på fel sätt, vilket resulterade i en spelupplevelse som jag inte kan beskriva på många andra sätt än som en stor besvikelse.

Kingdom Hearts III (Multiformat / 2019)
Det finns nog ingen spelserie som jag någonsin har älskat så mycket som just Kingdom Hearts. Ettan var helt magisk och det allra första spelet jag ägde till Playstation 2 medan tvåan expanderade konceptet på precis alla sätt och är i min bok den perfekta uppföljaren. Mellanspelen håller otroligt blandad kvalitet där exempelvis Birth By Sleep är helt otroligt bra medan Dream Drop Distance visade sig vara ett redigt bottennapp samtidigt som Chain of Memories var ett värdelöst spel med en fantastisk berättelse. Spridda skurar helt enkelt men när det till slut var dags för Square Enix att knyta ihop sin stora säck med Kingdom Hearts III som kronan på verket så var förväntningarna bortom alla gränser. Den 17 år gamla sagan av mystik, magi, vänskap och klassiska Disneyfilmer blandade med Final Fantasy skulle äntligen få sitt avslutande kapitel, och när den efterlängtade trean till slut släpptes var det som om utvecklarna hade glömt bort vad deras egen serie handlade om.

För trots att Kingdom Hearts III absolut gjorde ett desperat försök att knyta ihop alla 300 lösa trådar som lämnats från tidigare spel så gjordes det på ett så pass hafsigt sätt att det kändes som en panikartad sista minuten-lösning i manuset efter att Disney-världarna fått sitt utrymme. Precis all känsla av mystik och engagemang var som bortblåst genom hela spelet vilket för mig gjorde att hela seriens identitet gick förlorad på bara ett par timmar när på tok för mycket fokus lades på att försöka återskapa en rad animerade Disneyfilmer som inte hade någon som helst koppling till den övergripande berättelsen överhuvudtaget, mest för sakens skull. Jag som hade väntat i åratal på att få återvända en sista gång till världar som Halloween Town, Agrabah, Atlantica, Hollow Bastion, Pride Lands, Disney Castle, Enchanted Dominion och Olympus Colosseum för ett avslutande äventyr med mina gamla Disney-vänner fick istället titta på medan en lågupplöst Elsa sjöng exakt samma version av Let it Go som i Frozen medan spelets huvudkaraktärer snubblade runt i bakgrunden. Hercules fick jag förvisso träffa igen men den storslagna arena som Olympen tidigare bjudit på var den här gången nedskalad till en långrandig tutorial-värld.

Det här är åsikter som jag har luftat tidigare här på Gamereactor och jag vet att det finns de som inte håller med mig och till er kan jag verkligen bara säga att jag verkligen önskar att jag kunde se Kingdom Hearts III med era ögon. För att få se det som den perfekta avslutande delen i en otrolig saga vore som att sätta pricken över i på en fulländad spelserie men för mig slutade Kingdom Hearts att vara Kingdom Hearts efter trean. Nu är del fyra på väg och jag debatterar flitigt med mig själv huruvida jag ska ge det en chans eller om det är bäst att låta bli och istället minnas vad som en gång var så otroligt vackert med serien.

Har du tre gigantiska spelbesvikelser du vill berätta för oss om?