Svenska
Gamereactor
artiklar

Tre gigantiska besvikelser (Conny)

Kan det vara The Last of Us eller kanske Grand Theft Auto V? Conny delar av sig med spelen som fick honom att bli besviken i nästa del av vår artikelserie...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Tre gigantiska besvikelser (Marie)
Tre gigantiska besvikelser (Petter)
Tre gigantiska besvikelser (Jocke)
Tre gigantiska besvikelser (Jonas)
Tre gigantiska besvikelser (Johan)
Tre gigantiska besvikelser (André)
Tre gigantiska besvikelser (Olof)
Tre gigantiska besvikelser (Niclas)

Tre gigantiska besvikelser (Conny)
Mass Effect 3 lyckades inte vara i närheten av sin helt lysande föregångare.

Mass Effect 3 (Multiformat / 2021)
Jag tyckte att första delen av Commander Shepards rymdsaga var ett bra spel, men inte så mycket mer än det. Jag hade lite problem med en klumpig kontroll och blev inte så indragen i Biowares berättelse som jag hade önskat. Uppföljaren var dock bättre på alla punkter, och jag älskade den. Blev fullkomligt golvad av både utforskandet och berättelsen. Mass Effect 2 känns än idag som något av det bästa jag spelat, där blandningen av FPS och rollspel träffade helt rätt. Man kan utan att överdriva säga att jag var väldigt förväntansfull på den avslutande del tre. Såhär i efterhand är det framförallt att jag inte minns särskilt mycket av äventyret som är den största besvikelsen. Del tre kändes så anonymt, så intetsägande och inte i närheten av lika bra som den på alla vis helt fenomenala tvåan. Dessutom var det ju det faktum att i stort sett ingenting vi gjort tidigare faktiskt spelade någon roll. Alla våra val var som en fis i rymden, utan konsekvenser och utan att påverka i närheten av den grad som vi blivit lurade att tro. Detta hade kanske inte spelat lika stor roll om berättelsen varit magnifik, men den stora finalen kändes väldigt blek.

Jag har aldrig varit den som riktigt trott på logiken att man inte ska ha förväntningar och därmed blir spelet bättre, eller inte en besvikelse. Den teorin fungerar inte för mig. Jag kan ha enorma förväntningar men spelet är ju i slutändan så bra det är. Visst, man kan vrida på det och säga att man istället överraskas av hur bra ett spel man inte hade några förväntningar på är, men då är det för mig i grunden bara samma sak - att spelet faktiskt är bra. Inte att förväntningarna, eller avsaknad av dem, gör ett spel bättre eller sämre. Givetvis hade jag allt det där. Grandiosa förväntningar och förhoppningar på den avslutande delen för Shepard. Tvåan är ett av mina favoritspel och Bioware hade alla chanser att ro detta i hamn och runda av rymdsagan på ett fantastiskt vis, men så blev det tyvärr inte. Mass Effect 3 är fortfarande ett bra spel, men "bara" ett bra spel som uppföljare efter ett så magnifikt ett känns lite som ett typexempel på just en besvikelse.

Detta är en annons:
Tre gigantiska besvikelser (Conny)
Segt, trist och utan skräck.

Resident Evil 5 (Multiformat / 2009)
Det finns spel jag spelar om med jämna mellanrum. Som jag återvänder många gånger till, trots att jag kan varenda vrå och trots att jag redan klarat det flertalet gånger. Länge var Resident Evil 4 ett sådant spel för mig. När suget innan sig, så följde jag Leon genom Capcoms fantastiska fyra på nytt och blev lika underhållen varje gång. Det var ett så magnifikt producerat actionspel. Visst har de sina skavanker, men dess bästa stunder är bland de bästa i hela serien. Det finns många som tycker att känslan av Resident Evil försvann där. Jag tycker snarare att den på något vis gjordes perfekt.

Inför den femte delen hade jag såklart hoppats att de skulle ta tillvara på mycket av det som fanns i föregångaren. Men mina förväntningar byttes mot besvikelse när del fem var en ren och helt opersonlig action-kavalkad. Det DNA som kännetecknade föregående spel hade bytts ut och all form av skräck slängdes hejvilt ut genom fönstret. Den stora besvikelsen, för mig personligen, är delvis såklart att det inte känns så mycket Resident Evil överhuvudtaget men framförallr att det bara inte kändes skoj. Jag är en person som tycker man kan få förändra och utveckla sina spelserier, stöka om, gärna mycket. Men då måste ju såklart slutresultatet också bli något bra. Om regler, spelmekanik och ramverk ska brytas så vill jag ju att det görs för att ett spel ska övertyga mig om att det behövs. Den övertygelsen görs bäst genom att spelet är lysande trots att man frångått allt det den serien var innan. För mig är dock bara Resident Evil 5 ett opersonligt, segt och rätt menlöst actionspel.

Tre gigantiska besvikelser (Conny)
Det verkade ju så lovande men Outer Wilds lyckades inte imponera.
Detta är en annons:

Outer Wilds (Multiformat / 2019)
Om vi ska prata om förväntningar, så är detta ett lysande exempel på när sådana är synonymt med att ge mig en besvikelse. När en hel spelvärld hyllade Mobious Digitals unika skapelse och premissen på förhand lät otroligt läcker så kunde jag knappt bärga mig inför den dagen då jag skulle ha tid att testa Outer Wilds. Det verkade ju så originellt, och underhållande. Och det verkade passa mig perfekt.

Första försöket med spelet tog tvärt slut. Efter en timmes spelande så avinstallerade jag det. Försökte glömma det. Jag tyckte det var så sövande trist. Sen insåg jag hur jag själv brukar bli irriterad på folk som inte ger saker en ordentlig chans, som avfärdar saker för snabbt. Sådan dubbelmoral kan jag ju inte hålla på med. Så, försök nummer två. Och visst gick det bättre denna gången, nu spelade jag igenom hela spelet. Utforskade den märkliga och fascinerande rymden man skapat. Men nej, jag tyckte inte att det var särskilt bra denna gången heller. För mig är det bland annat bristen på något slags tydligare narrativ som ställer till det. Man kan vara taskig här (eller bara ärlig?) säga att det här med luddig information och att lämna saker åt fantasin kanske inte riktigt är min grej, men det köper jag såklart inte. Det passade bara inte mig, i det här spelet. Det finns en spänning här, absolut, men det är inte så spännande som jag hade önskat. Rymdresorna får inte den nerv de hade behövt, upptäckterna känns inte särskilt spännande. 22-minuter innan allt börjar på nytt är en rolig tanke, men varje gång det startade om insåg jag också att det jag gjort innan var upplagt på ett vis jag inte riktigt gillade. Om man nu vill hålla fast vid teorin att för stora förväntningar kan skada hur man sedan upplever ett spel, så är detta ett av mina allra bästa exempel. Även om det då är en teori jag inte riktigt håller med om.

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Tre gigantiska besvikelser (Marie)
Tre gigantiska besvikelser (Petter)
Tre gigantiska besvikelser (Jocke)
Tre gigantiska besvikelser (Jonas)
Tre gigantiska besvikelser (Johan)
Tre gigantiska besvikelser (André)
Tre gigantiska besvikelser (Olof)
Tre gigantiska besvikelser (Niclas)



Loading next content